Höftrehab pågår
Detta är årets påskpynt. Inköpt av sambon i god tid före påsk. Om det skulle fram några kycklingar eller vippor i år när jag var nyopererad så var det hans ansvarsområde har jag upplyst om. Likaså inköp och tillagning av eventuell påskmat. Förutom denna bordsdekoration har vi därför även påskservetter framme. Inget övrigt.
Operationen av min höft har gått bra och jag är djupt tacksam över att varit en av de sista som fått en planerad operation utförd i länet. Jag har nästan bara positivt att säga om bemötande och information under min korta vistelse inom sjukvården. Mina förslag till förbättring av inskivningen är lämnade och på avdelningen berättade de att de redan hade tänkt göra ett ännu tydligare skriftlig informationsblad om inskrivningens och avdelningens rutiner utrfrån autisters behov av förutsägbarhet och tydlighet. För det mesta fick jag bra muntlig information också om vad som skulle hända så allt gick över förväntan.
Själva operationen har jag inget minne av efter att de stuckit in ryggbedövningen för man får sömnmedel i droppet. Lika så bra det tycker jag nog, även om det varit spännande att "vara med". När jag vaknade igen visade det sig att en nerv kommit i kläm i min dåliga axel. Smärtorna var obeskrivliga. En sköterska pumpade in ketogan via droppet och en annan gned, drog och tryckte i axeln så hon trodde jag skulle få blåmärken efteråt. Tillslut släppte den värska smärtan och känseln i fingarna kom tillbaka. Men fortfarande har jag faktiskt mer ont i axeln än i den opererade höften.
Natten efter operationen var inte kul. Jag kunde inte sova då jag hade ont efter operationen och inte kunde röra mig, hade fortfarande smärtor i hela armen samt att det tillkom en ny fläck i ryggen under skulderbladet som också gjorde extremt ont. Fick inte ligga på sidan. Efter att den otroligt tålmodiga nattpersonalen tittat att det inte såg ut som om jag höll på att få liggsår (vilket jag trodde) så konstaterade de att det, lika som armen, kom av dålig placering på hård operationsbänk under den 2 tim långa tiden där. Min stakcars rumskompis som gjort samma operation som jag hade det lika illa som jag samt att hon även kräktes och höll på att svimma. Glad att jag slapp den biverkningen. Tror att nattpersonalen var hos oss nästan hela natten och pytsade i oss mer och mer morfin. Jag upptäckte att jag blir extremt pladdrig av morfin, och har "underhållit" de flesta som träffat på mig med allehanda berättelser. Förhoppningsvis mest om min hund. 😉 Dessutom fick jag varmevallningar som om jag kommit i övergångsåldern igen. Eftersom jag inte hade några större problem när jag genomgick den perioden i livet så tyckte jag det var väldigt märkligt att få det som en biverkning nu.
Dagen därpå fick jag åka hem vilket var skönt. Om inget verkade konstigt efter operationen så ville de ha hem oss så snart som möjligt för risken att smittas med coronavirus var större på lasarettet än hemmavid. Lyckades ta mig in i bilen för hemresa och förutom att varje gupp skar som knivar i höften gick resan bra och både jag, sambon och hunden var glada att jag var hemma igen. Den sistmämnda var dock tveksam till det faktum att jag inte nådde ner till henne och därför behövde hjälp att placera henne så jag kunde utföra krävd klining.
Jag har fått ett träningsprogram att göra nu tiden efter operationen. Att vara "aspie" underlättar den här rehabperioden inser jag. Att ha exakta uppgifter hur jag ska träna höften 2 ggr/dag + axeln likaså, samt en exakt plan för gångträning passar mig jättebra. Nu är jag uppe i 240 m med rullator, om 6 veckor ska jag gå 30 min. Inte mer tidigare. Eftersom jag ska räkna mig som en riskgrupp för corona pga extra infektionskänslighet de första veckorna efter operationen så får jag isolera mig med gott samvete och kan fokusera på rehabiliteringen.
Sambon, som inte inser eller accepterar att han tillhör en riskgrupp, får handla och träffa folk utan mig. Han följer naturligtvis de rekomendationer som gäller för alla "friska", men som sagt, riskgruppsisolering vägrar han, oavsett vad jag säger, men om han skulle bli sjuk så skulle han gå med på att stanna hemma från jobbet och isolera sig, säger han. Hoppas dock han klarar sig för han är inte precis en människa som trivs i ensamhet. Mig passar det ypperligt. Pappa accepterade också det faktum att det är besöksförbud på hans boende och var nöjd med att bli firad via telefon av oss alla på sin 92-årsdag. Tårta och skraplotter kunde vi ta när coronarisken var över tyckte han. Med det sedvanliga tillägget "ifall han lever då". Har lovat att vi tar födelsedagstårtan på begravningen istället ifall han inte levde tillräckligt länge. Mycket klokt tänkt, tyckte han.
Jag har även lovat att följa schemat för värktabletter och inte sluta tidigare än det är ordinerat. Eftersom jag känner det som att hjärnan är inlindnad i ludd (värre än vanligt) så är jag glad att det här är sista dagen innan nedtrappningen av morfinet börjar. Bra att jag har ett schema även på medicinen, det gör det lättare för mig att följa instruktionerna och inte göra som jag själv vill, dvs får för mig att jag ska klara av mer än jag behöver och ska klara. Känner att det här är tillräckligt för mig nu, har t o m haft svårt att orka skriva och kommentera på Facebook!
Det här med corona har jag haft svårt att ta till mig då jag inte märkt så mycket av det eftersom jag hållit mig undan folk redan före operationen för att inte riskera att ha med mig någon smitta till lasarettet. Att följa rapporteringen i tidningar och radio har inte kunnat göra det verkligt för mig. För någon dag sedan fick jag reda på att en av mina bekanta diagnosticerats med Covid-19 och det gjorde att jag plötsligt fick upp ögonen för att det här är "på riktigt". Ibland kan det vara svårt för mig att förstå riktigt allt som händer som jag inte har några referensramar till. Nu är jag ju sådan att jag lyder myndighetsorder även om jag inte känslomässigt förstår situationen. Däremot har jag väldigt svårt att förstå de människor som inte tar hänsyn till andra och inte respekterar de rekomendationer som utfärdats i en krissituation. Jag är även väldigt glad att jag har min sjukpension klar, och inte behöver osäkerheten om var när hur man ska och får arbeta, och att jag har en fast inkomst varje månad även om den är låg.
Ja, vi fick till lite påskmat med gemensamma ansträngningar. Sambon köpte gravad lax, ägg och prinskorv samt skalade potatis. Jag fyllde på med lite mer från frys och kyl, men att servera fördigköpta köttbullar, det sved.... Hunden tyckte då lika mycket om de köttbullarna som mina vanliga hemmagjorda!
Ja, vi fick till lite påskmat med gemensamma ansträngningar. Sambon köpte gravad lax, ägg och prinskorv samt skalade potatis. Jag fyllde på med lite mer från frys och kyl, men att servera fördigköpta köttbullar, det sved.... Hunden tyckte då lika mycket om de köttbullarna som mina vanliga hemmagjorda!
GLAD PÅSK!
