Tankar i coronatid
En bild som jag tycker speglar både novembers mörker och ett hopp om ljus. Ungefär som jag känner mig för tillfället. Som ni ser så bor jag ju på den vackraste platsen på jorden, även om den denna höst i huvudsak bestått av lera.
Vintern kom till slut, och idag vräker snön ner så koppelpromenader är minskade till ett minimum. Med snörök och timmerbilar på vägen vågar jag mig inte dit utan det blir bara promenad till stugan och lösspringning hem. Dvs fröken Järntass springer, jag går. Snön går ända upp till magen på mig, säger hon, men den är lätt så hon plöjer glatt igenom den, Jag plöjer något saktare. På tillbakavägen stannar hon vid fågelmaten och slevar i sig så mycket hon hinner av de frön som ramlat ner. Det kan aldrig vara nyttigt för dig att äta fågelmat, säger jag, men det örat lyssnar hon inte på. Förmodligen missunnar hon fåglarna maten, jag fyller på med nya frön i fågelmataren dit hon inte når och fåglarna törs visa sig igen när vi försvunnit utom synhåll. Är jag inte med så flyger de omkring henne och tjattrar, förmodligen otrevligheter, vilket hon inte bryr sig om för hon tror att de leker med henne. Leka med fåglar är hennes huvudsakliga sysselsättning vid utevistelse på gården. Oavsett snömängd. Igår hade vi besök av Grannen med hund. Den hunden ville leka med fröken Järntass. Det ville inte hon utan höll sig på behörigt avstånd, efter att grannen skött en del av sina plikter och kliat henne en stund, trots att han medförde egen hund. För att leka med vår hustyrann så ska man tydligen flyga i luften ovanför henne och kvittra. Något som jag plötsligt såg framför mig grannens jakthund försöka göra, nu när jag skrev, och det fick mig att stanna upp för ett gapskratt. Kvittrande och hundflygningar är nog inte är möjligt även om hon är väluppfostrad.
Nu ser det ut som ett julkort ute, med stjärna i stugfönstret. Där bor tomten nu på vintern, säger sambon. Jag har hakat på novent-trenden och tänt stakar och stjärnor redan förra helgen. Är det mörkt nästan hela dagen så är det befogat, har jag beslutat. Lite tröst och ljusglädje ger de i själen.
Den här corona-pandemin gör mig värre less än vanligt. Den hindrar mig från att veta om jag får/kan/bör åka till mellansverige och träffa min familj under julen. Det här året är det "min" julafton med barn och barnbarn, varannat år är det barnbarnens pappors släkt som har den äran. Men hur det blir i år vet jag ju inte än och att inte själv bestämma över situationen och planeringen är svårt för ett kontrollfreak som jag. Att dessutom veta att även om vi bestämmer oss för att åka, kanske vi får ställa in dagen innan om någon blir förkyld, eller så kanske inte alla familjer kan ta emot besök om någon blir sjuk. För tillfället är det inget besöksförbud på pappas boende, bara begränsat till en besökare, men det kan ju också komma att ändras. Samma regler gäller på min nästansysters boende, men hon kan följa med ut om jag förstått det rätt. Saknar henne så oerhört.
Det känns som om jag vandrar i ett gungfly när jag försöker tänka och komma fram till om det är rätt att åka, dvs om restriktionerna lättar, eller om det rätta är att stanna kvar här. Behöver hjälp att tänka och det är inte lätt att komma fram till ett beslut om det ena eller andra. Jag vill ju åka, även om jag vet hur jobbigt det kommer att bli, men jag saknar de mina och pappa kanske inte lever länge till, det börjar bli allt svårare att kommunicera med honom via telefonen nu, han är trots allt 92 år och hör dåligt. Jag vill ju göra det som är rätt, det vill jag alltid även om jag har så svårt att förstå vad som är rätt om ingen kan förklara det med ord för mig. Om jag åker, är jag då självisk och tänker bara på att jag vill träffa min familj och riskerar att utsätta dem eller mig själv för smitta, eller är jag självisk om jag stannar hemma för att jag vet att en vistelse hos familjen kommer att bli ännu jobbigare än vanligt, kan det tolkas som att jag är bekväm och inte bryr mig om en gammal pappa som känner sig ensam? Hur jag än vrider och vänder på det hela så får jag ingen klarhet i hur jag ska tänka och göra. Vad är rätt och vad är fel? Sådana frågor har jag alltid haft nästansyster till hjälp att klara ut. Även om vi inte varit överens om vad som var rätt o fel alltid så har hon kunnat hjälpa mig att hitta rätt i min egen snåriga tankevärld.
Jag är i alla fall väldigt glad för att den här solstrålen, mitt första barnbarnsbarn, kom på oväntat besök till mig under höstlovet. Om jag inte fått träffa honom (och resten av familjen förstås) så hade det känts ännu svårare ifall jag inte åker ner till jul. Ett barnbarnsbarn är inte alla förunnat att få uppleva. Och ett kort på alla 5 generationer måste gå att tas någon gång medan pappa fortfarande är kvar bland oss. Om vi nu alla 5 generationer kan befinna oss i samma del av landet samtidigt.
I måndags var jag till optiker och beställde nya glasögon. Synen har blivit så mycket sämre så till och med jag insett att jag måste ha nya om jag ska köra någon del av sträckan söderut. Dessutom har jag senaste månaderna fått lov att använda förstoringsglas för att kunna lösa korsord. Eftersom mina ögon inte är anpassade till standardglas så blev totalkostnaden nästan 10 000 kr. Det var 2,5 år sedan jag köpte de här. I princip kostar alltså min dåliga syn ca 5000 kr/år. Inte roligt för en pensionär med låg pension. Nej, det hade inte blivit billigare om jag återanvänt bågarna, då hade jag inte fått rabatt på det ena paret så det skulle blivit dyrare. Det är min pappas vanliga kommentar när jag klagar över att jag måste ha dyra glasögon. Du behöver väl inte alltid byta bågar, säger han, går inte att få honom att förstå att det inte blir dyrare av det! Att jag har 8,5 mil till närmaste optiker är mer ett normaltillstånd här i norr än något att gräma sig över. Om ca 2 veckor får jag hämta dem..
I måndags var jag till optiker och beställde nya glasögon. Synen har blivit så mycket sämre så till och med jag insett att jag måste ha nya om jag ska köra någon del av sträckan söderut. Dessutom har jag senaste månaderna fått lov att använda förstoringsglas för att kunna lösa korsord. Eftersom mina ögon inte är anpassade till standardglas så blev totalkostnaden nästan 10 000 kr. Det var 2,5 år sedan jag köpte de här. I princip kostar alltså min dåliga syn ca 5000 kr/år. Inte roligt för en pensionär med låg pension. Nej, det hade inte blivit billigare om jag återanvänt bågarna, då hade jag inte fått rabatt på det ena paret så det skulle blivit dyrare. Det är min pappas vanliga kommentar när jag klagar över att jag måste ha dyra glasögon. Du behöver väl inte alltid byta bågar, säger han, går inte att få honom att förstå att det inte blir dyrare av det! Att jag har 8,5 mil till närmaste optiker är mer ett normaltillstånd här i norr än något att gräma sig över. Om ca 2 veckor får jag hämta dem..
Jag var duktig och hade tagit på mig ett munskydd vid besöket. Om munskydd tycker jag inte. Att ha på mig alltså. Får en viss panikkänsla och tror att jag inte får luft. Påminner om mitt barndomstrauma när jag sövdes med etermask flera veckor i rad för att spola bihålorna. Det minnet finns kvar hur gammal jag än blir. I morgon ska jag till tandläkaren och laga en fyllning som ramlat ut. Där lär jag väl slippa munskydd! För övrigt går jag ju knappt hemifrån någongång så munskydd ska inte behövas alltför ofta. Hoppas jag.
Nu är julkrubban uppe igen så det kan bli jul här, oavsett var jag än befinner mig. Hoppet och ljusets stjärna lyser även om den sitter lite på sned efter ett tag. Dåligt fastsatt av mig som inte är den mest praktiska personen. Om vi inte tänker på min livsstilsförändring, som helt har kommit av sig förutom Sofia-gympan, får vi glädjas åt julens budskap, trots coronavirus och krånglande myndigheter (har gett mig ilag med Försäkringskassan igen, ett rent elände).
Ett extra plus kan vara att jag tydligvis har gracila stämband enligt läkare på öron-näsa.halsavdelningen i Umeå. Det må vara det enda som är gracilt på mig. Samma läkare lyckades också tala om att min knöl var spännande, vilket inte gjorde mig speciellt glad, jag tycker att både knölar, tänder och övriga kroppsdelar borde bete sig normalt, inte spännande. Men hon sa också att det var positivt att jag inte gått ner i vikt. Det lär väl aldrig inträffa igen att en läkare säger det åt mig. Men det var ju ett tecken på att jag hade rätt, knölen var godartad och ska avlägsnas efter jul.
