In i dimman
Det övergår mitt förstånd varför det först ska komma ner en massa snö, sen bli plusgrader så det tinar. Isen som lagt sig på sjön börjar tina bort igen den också, vilket är katastrofalt för vinterns skoterföre om jag förstått det hela rätt. Nu har jag inga större planer på skoteråkning för min egen del, men alla andra kan gärna få ha bra isar på vintern. När snön väl tagit flytande form så fryser det på och blir halkigt på hela gården. Tack o lov för mina broddskor. Fröken Järntass har också svårigheter med halkan, hennes inbyggda broddar fungerar tydligen inte när man ska springa efter fåglar.
Några dagar hade vi faktiskt fint vinterväder och Sparkelina fick ställas undan för säsongen till förmån för herr Spark. Vi fick några härliga sparkturer innan både sand- och plogbilen skött sitt jobb lite för väl efter vägen. En kväll hade plogbilen varit lite för nitisk och vår postlåda med tillhörande underrede låg i diket den med. Efter sambons telefonsamtal till entrepenören för vägskottningen så kom någon hit och lyfte upp den igen, lite tillbucklad och med trasigt undanrede. Den fyller sin funktion trots allt så reparation får vänta till sommaren.
Så här ska vintern se ut enligt mig. Nåja, vintern är lång och det kan säkert bli fler fina dagar även om det mesta är grådaskigt just nu.
En dag var jag och gjorde magnetröntgen på lasarettet i Lycksele. Något som jag var ganska nervös för, eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på att bli instängt i ett rör. Många frågor skulle besvaras innan och jag svarade efter bästa förmåga. Kom även ihåg att ta ur örhängena innan jag for. Så långt allt väl. Om man hade några främmande föremål i kroppen skulle man ringa innan. Det hade ju inte jag, trodde jag. När jag blev extra förhörd av personalen på plats kom jag på att jag faktiskt har båda höftkulorna bytta och borde därför ha ringt. Nu gjorde det ingenting för det gick bra med den sortens implantat, men jag kände mig ganska dum. Så dum att jag höll på att glömma ta av mig träningsklockan, vilket ledde till ytterligare tillsägelser från personalen.
När jag väl kom in i maskinen kom jag att tänka på mina fasta tandbryggor. Det var så lagomt då, som tur var verkade sådana höra till samma kategori som höftkulor och maskinen reagerade inte på dem. Att ligga rak med min onda nacke var ingen höjdare, dessutom höll jag på att hoppa ur skinnet när apparaten började vråla. Jag hade ju blivit förvarnad om att det skulle låta illa, men inte fattat att det skulle låta så där. Den vid det här laget luttrade personalen var underbar och insåg att jag inte skulle klara att ligga med nacken ner hur länge som helst, så de började med nacken, sen fick jag komma ut och få en kudde under huvudet när de skulle fortsätta med ländryggen. Något som jag är väldigt tacksam över. Den sista delen av undersökningen blev därför något mer hanterbar. Ont hade jag i flera dagar efteråt.
Läkaren från vårdcentralen ringde när han fått svaren på undersökningarna. Här i västerbotten, till skillnad mot resten av landet, kan man inte se sina provsvar i journalen på 1177. Väldigt irriterande. Han läste upp ett flertal olika kotnummer med tillhörande svar på latin. Tydligen kunde en operation av nacken vara möjlig om jag skulle vilja det. Eftersom jag inte förstod hälften, vilket han sa att han inte heller förstod allt utan att slå upp, kom vi överens om att jag skulle få hem svaret, googla på de obegripliga orden, och sen ringa honom nästa gång han fanns här på vårdcentralen om 3 veckor. Detta ifall jag hade frågor och/eller ville ha remiss till ortopeden. Efter att ha googlat länge och väl vet jag nu att det är för trångt i flera kanaler och några kotor pekar åt fel håll. Eller nåt liknande. Jag är glad att det syntes något som inte enbart kan bero på övervikten. Tror däremot inte jag har planer på varken nack- eller ländryggsoperation inom den närmsta tiden. Om jag ska operera nåt enligt mig är det knäna, men helst ingenting. Ryggkotorna tycks vara äldre än jag. Eller så är jag äldre än jag tror.
Dimman ligger fortfarande kvar över sjön och snön rasar från taken. Sambon har saltat den hala bron så nu kan hunden (och alla andra) gå där utan att halka. Att det sen följer med sandkorn in kan väl ingen annan rå för, det är i alla fall bara han som retar sig på det. Jag och hunden är mindre noga med städningen.
Något annat som hänt den sista veckan är att sköterskan från pappas äldreboende ringde och sa att nu trodde hon att pappas kropp höll på att ge upp. Jag började planera för en tågresa till Dalarna om han inte blev bättre, men eftersom han "bara" är 93 år och att jag räknar med att han ska leva tills han blir 100 år så for jag inte på stört. Förvarnade barnen som bor närmare ifall det skulle behövas vak. Det gjorde det nu inte, dagen därpå var han uppe, påklädd och helt som vanligt igen. Skönt. Önskar bara att han kunde höra lite bättre i telefonen när vi försöker prata med varandra. Äldsta dotter M var och hälsade på honom efter svackan och han var pigg och glad. Så vi får nog träffas även den här julen, förra blev ju inställd pga corona.
Istället för att skriva själv har jag läst och retat mig på översättningar på annonser på FB. Senaste irritationen kom över en annons om värksalva. Den utlovade "söt lindring för mina värkande fötter". Vet inte om den smakar sött eller om den såg söt ut, som hunden brukar göra när hon vill ha hundgodis. Ingendera var ett bra argument för köp enligt mig. Jag har även en tid blivit överöst med reklam för bh-ar som har endel okända egenskaper som att "främja klyvning"- Nåja, man kan få sig ett gott skratt emellanåt. Så även när jag läste i min journal att jag har "livliga reflexer". Känns som om det är det enda som är livligt på mig.
Nu har vi återfått normaltiden och allt blir mörkare fortare. Ingenting att glädjas över, men man vänjer sig. Nästa helg ska jag tända ljusen på kyrkogården och snart får man tända julbelysningarna. Sedan jag blev norrländska har jag blivit en varm anhängare av "novent". Principer är möjliga att bryta på äldre dar. Nu ska jag och fröken Järnass ta oss ut för en kortare promenad med frispringning hemåt i väntan på sparkföre.
