Tillbaka till nu
Det var mer än 6 månader sedan jag skrev här sist. Min asp har ändrat sig från vintertid till sommartid under det dvalliknande halvår som passerat, till stor del utan att jag märkt det. Eller rättare sagt så har livet och döden snurrat på i en takt som jag inte hunnit med i. Så nu blir det en sammanfattning och massor av klagovisor. 😉
Började med att "fira" jul inlagd på lasarettet istället för att fira med barn och barnbarn. Pga coronan var det ingen besökstid på sjukan, men så dåligt som jag var då var det kanske lika bra. Familjen fick ta hand om sambo, pappa och hund medan jag fick intravenöst penicillindropp. Den pärsen tog alla mina krafter och slog ut mitt immunförsvar helt och hålllet. Det fick i sin tur till följd att jag inom 2 månader lyckats bli liggande i influensa 3 ggr med hög feber och alla tillhörande symtom.. Andra gången var det konstaterad covid. Inget jag rekomenderar till någon att drabbas av. Jag hade ju fått 2 vaccindoser innan så jag hade förmodligen blivit ännu sjukare utan. 3 dosen blev uppskjuten tills vi tillfrisknat, men 4 har jag inte lyckats få till än. Snart har det gått de rekomnderade 4 månaderna sedan förra, men nu msstänker jag att jag får vänta tills hösten då vårdcentralen här är stängd nu pga personalbrist under sommaren.
Min novemberkaktus tog fel på tiden och blommade under våren istället för november.
Innan vi for hem efter det något underliga julfirandet tog jag farväl av min pappa som sedan somnade in lugnt och stilla några dagar senare. Det ska jag försöka skriva om vid ett annat tillfälle. Mina barn tog hand om allt, medan jag låg nerbäddad hemmavid. Tog oss tillbaka till Dalarna för begravning som blev så fin och så rätt. Jag saknar honom oerhört, men är tacksam över att få haft kvar honom i mitt liv så här länge. Vid nästan 94 års ålder har man rätt att somna för gott när man "aldrig varit så här trött i hela sitt liv", vilket han sa till mig på slutet.
Våren framskred i sjukdomars tecken. Tromboflebit i båda benen i två omgångar förvandlade min mage till ett stort blåmärke efter alla sprutstick. Om nu blodet är så trögflytande att det inte uppför sig ordentligt borde det inte framkalla blåmärken när man försöker åtgärda problemet. Mina blodådror fortsatte att vara lika omedgörliga som tidigare när de skulle lämna ifrån sig blod till kontroller, det märks då inte att du tar blodförtunnande sprutor sa den luttrade lab-personalen. I påskas hade jag lyckats bli så dålig med påverkan på lungor och andning att jag faktiskt funderade på om jag ärvt min pappas hypokondri eller riskerade att bli inlagd på sjukan igen. Det slapp jag, det blev en ny omgång med sprutor och remiss till någon annan klinik som ska ta reda på om jag kanske ska äta blodförtunnande tabletter i fortsättningen. Troligtvis är de propprelaterade problemen en konsekvens av coviden enligt sjukvården. Det stämmer säkert, onödigt är det i vilket fall som helst.
Någon kondition att tala om har jag inte kvar. Inte för att jag haft någon tidigare heller, men den här våren har varit katastrofal. Livsstilsförändringen har inte bara lagts ner, den verkar ha gett upp totalt med den här deltagaren. Alltså har jag gått upp i vikt det jag lyckats gå ner tidigare, Sofia-träningen har jag lyckats ta upp igen till slut och hundsparkturer är igång igen till fröken Järntass stora glädje. Om man nu måste gå koppelpromenader, säger hon, är det en fördel när matte tar med sparkcykeln för då kommer vi hem igen fortare. Igår gick jag min första längre promenad med rollator, hund och god vän inne i samhället. Nästan 4 km blev det på lite mer än en timme. Många vilopauser behövde jag. Skrämmande att ha blivit så klen, men stolt att jag är på tillbakaväg trots allt. En dag och ett steg i taget intalar jag mig själv är ok.
Vårbild från vår senaste besöket i söder. Den här busken blommade så vackert hos min äldsta dotter. i och med att papps urna då blev placerad i rätt grav så kan jag med gott samvete hålla mig hemmavid resten av året. Kanske lyckas jag komma tillbaka till verkligheten och försöka förstå vad som händer i vårlden, något som jag tycker att jag borde ha åsikter om, istället stoppar jag huvudet i sanden, bildligt talat, och låter livet rulla på i skymundan från verkligheten. Jag har tydligtvis blivit ålderspensionär också, utan att jag riktigt vet hur det gick till. Insåg att jag denna månad inte hade en aning om vilka inkomster jag skulle få, något som är helt otroligt om man känner mig väl. Jag tycks ha sökt rätt antal pensioner i alla fall, så nu vet jag vad jag fått utbetalt. Kanske kommer jag att ha koll på livet snart igen.
Nu vill jag önska er alla en riktigt glad midsommar. Vädrets makter verkar vara med oss i år, kanske jag till och med kan doppa mig i sjön? Ska försöka skriva lite mer och lita gladare lite oftare, och låta min kära hund, som här invigt sin nya bädd, komma till tals ibland. En stilla önskan om frid i tillvaron från en något tilltufsad tant i norr. 💕
