Idag har jag varit på begravningen av en av min sambos släktingar. En vacker begravning av en kvinna som var en av de personer som fått mig att känna mig välkommen i en, för mig, ny släkt. När man, som jag och min sambo, träffats när vi var 50+ så finns det en historia i våra liv som inte är delad, och relationer som är uppbyggda av minnen och händelser långt tillbaka i tiden.

Något som jag är ovan vid är att här i norra Sverige är jordbegravningar vanligast, för att inte säga självklara. Där jag har bott större delen av mitt liv har jag aldrig varit med om något annan form än kremering. För mig har det alltid varit självklart att det är så min egen begravning ska gå till. Men jag måste säga att jag även tilltalas av det faktum att man vid jordbegravning så är man med till slutet på en gång, och inte lämnar kistan kvar och har urnnedsättningen några veckor senare. Fått lite att fundera över efter att ha fått nya infallsvinklar på de olika alternativen av ännu en klok kvinna från sambons släkt som jag delade bil med idag.

Vädrets makter var också med oss idag. Efter en morgon med ihållande regn så var det uppehåll när vi gick in i kyrkan. Under själva akten kom en störtskur som hördes över musiken, för att sedan övergå till en solglimt som letade sig in genom  fönstret och lyste upp kistan med dess vackra olikfärgade rosor som en sista hälsning. Regnet höll sig sen borta ändå tills vi var tillbaka i församlingshemmet för minnesstund.

Sammantaget har det varit en vacker och sorglig dag med ljusa minnen. Vackra psalmer och övrig musik, fina verser upplästa och känslosamma minnen från de som delat hennes liv på olika sätt. En påminnelse om att ta vara på livet och varandra så länge vi har förmånen att ha de kvar. 💕