Om onda andars framfart
Återanvänder en gammal höstbild för att illustrera en tid som snart är här igen. Björkarna börjar gulna och jag känner mig mer eller mindre hemsökt.
Det brukar ju vistas onda vattenandar i rören i mitt hus. Dessa har nu tydligtvis muterad och befinner sig på alltför många ställen i mitt liv.
Vi åkte till sambons stuga i Norrbotten för en tids semester. Dagarna innan vi skulle åka hem igen hemsökte andarna sambons bil. Den började skutta fram och ett antal lampor sa åt oss att bilen omedelbart ville till en verkstad. Den fick sin vilja igenom och hämtades av bärgare för att få åka till Kiruna, där den verkar ha tagit en betydligt längre semester än vad vi planerat för.
Vi fick hämta en hyrbil för att ta oss hem (45mil) för att hämta mer medicin, betala räkningar och hämta min bil.
Vid hemkomsten var andarna tillbaka i vattenledningarna. Vi slog på vattnet (vi stänger alltid av det när vi är borta, visa av tidigare andebesök) och det uppenbarade sig en sjö I pannrummet. Öppnade en garderob där det nu fanns en fontän som sprutade ut vatten ur en koppling. Vattnet stängdes av igen, jag tömde skor på vatten, sambon svor och en ängel till granne kom med verktyg, rördelar och kunskap i tillfällig andeutdrivning. Så vattnet fungerar igen i väntan på ordinarie exorcist, dvs rörmokaren, som förmodligen är på älgjakt.
Så nu är vi tillbaka här i norr igen och väntar på den sjukskrivna bilen. När den är friskförklarad står skrivet i stjärnorna, hoppas vi kan åka hem igen innan vintern.
Under vår vecka hemma var jag först till tandläkaren som påbörjade behandling av en trilskande tand. Dagen därpå var jag till sjukstugan och lämnade 12 rör blod för en sk koagulationsutredning. Ovanligt nog lyckades det med bara 2 stick, andarna hade väl annat för sig än att bråka med den underbara lab-personalen.
Sen fick jag den ljusa idén att fara till en naprapat dagen innan vi skulle åka tillbaka hit igen. Det var väldigt behövligt tyckte han. Tyvärr släppte han in de onda andarna i min rygg, så morgonen efter kunde jag nästan inte gå. Nu, över en vecka senare börjar jag kunna gå några steg utan rollator och värken är på en uthärdlig nivå. Jag är mycket arg på min kropp.
Måste väl avsluta min klagolåt med en bild på ljuspunkten i tillvaron. Hon skrämmer alla onda andar på flykt och är glad över att få ligga o bli kliad en stor del av dagarna.
NU KAN DET BARA BLI BÄTTRE!
