Att förlora en syster
Jag börjar med att berätta att jag inte har någon syster. Hon är inte heller död. Systerskap är inte alltid förbundet med blodsband. Min "nästansyster" har funnits i mitt liv sedan småskolan. I högstadiet fann vi varandra på riktigt och sedan dess har vi deltagit i varandras liv, i med eller motgång, mer eller mindre i olika skeden i livet.
Min syster har egna syskon. Det har inte jag. De har en unik sammanhållning på ett annat plan än jag och min nästansyster. Vi båda har ändå haft en relation genom livet där vi känner varandra utan och innan och vi har alltid vetat att den andra funnits där, vad som än händer. Det är den känslan som jag antar att även "riktiga" syskon har för varandra. Trots det så hoppas jag att min "systerkänsla" delats även av henne, vilket jag egentligen är säker på att den gör. Det finns som sagt syskon av olika slag. Moster till mina barn är hon då definitivt.
Hon har alltid varit den jag kunnat vända mig till när som helst när jag behövt stöd och råd. Jag vet inte hur mitt liv skulle ha varit om jag inte haft henne som förklarat hur omvärlden fungerar och hjälpt mig att tolka olika händelser och människor. Att ha en människa i sitt liv som man helt och fullt kan känna sig trygg med att den aldrig någonsin skulle säga en osanning till en, är inte alla förunnat. Även när hon tyckt att jag resonerat alldeles åt skogen har hon sagt det rent ut och sedan fortfarande stått kvar.
Sedan tonåren har vår vänskap ofta inneburit långa promenader där vi löst alla världens och våra egna problem. ibland var våra diskussioner högljudda värre, då var det nog bra när vi höll till utomhus tänker jag. I skolan minns jag att folk ofta trodde vi var osams, men det var vi inte alls, vi förstod absolut inte hur någon kunde tro det. Att jag kollade hennes stavning när något skulle lämnas in, och hon mina mattetal, samt gjorde alla laborationer i fysik och kemi var självklarheter, vi har alltid varit bra på olika saker.
Hon träffade sin man när vi var i tonåren, de är fortfarande gifta. Jag har alltid haft deras äktenskap som en förebild av hur jag velat att mitt eget skulle varit. Visst vet jag att även de haft upp och nergångar och jag har nog varit inblandad med mer eller mindre goda råd genom åren. Minns att jag en gång fick i uppdrag av henne att skriva en dikt till honom från henne. Den sitter fortfarande på deras sovrumsvägg (tror jag iaf) så jag antar jag hittade rätt känsla. Hennes man är också den som alltid genom åren varit en trygg manlig förebild i mina barns liv.
Varför är hon då förlorad för mig nu? För några år sedan började jag märka en skillnad när vi talades vid i telefon. Hon slutade att skälla på mig för att jag flyttat till Norrland. Vilket hon stadigt gjort sedan jag flyttade, även om hon acceterade mitt, i hennes tycke, helgalna beslut. Hon glömde saker som vi pratat om tidigare, och hon började tycka hennes jobb var tungt, och det uppstod problem, hon som alltid älskat att arbeta med barn. Till slut fick vi alla förklaringen på den förändring som hon genomgick. En diagnos som heter frontotemporal demens (pannlobsdemens). Till skillnad mot den mer kända Alzheimers sjukdom finns det ingen bromsmedicin mot den här formen av demens som även yttrar sig på lite annat sätt. Min vän har fått svårare och svårare med att prata, numera är det mest ja och nej som hon kan säga.
Jag har de senaste åren fortsatt att ringa till henne och berättat vad som händer. Vi har ju en historia av timslånga samtal. För inte allt för länge sedan framgick det klart att hon kunde delta i våra pratstunder även om det var jag som höll igång dem och hon fick svara. Om någon annan var hemma hos henne kunde vi ha samtal med högtalartelefon. då var den tredje personen "tolk" mellan oss. Nu svarar hon inte i telefon längre, sista gången vi talades vid fick hon inte telefonen att fungera så vi kunde höra varandra. Jag kommer självklart att fortsätta ringa, och gråta efteråt, och hoppas att jag får tag på henne vid någon klarare stund. När hon inte svarar kopplas hennes telefonsvarare in. Där är det fortfarande den "vanliga" rösten och personen som svarar, vilket även det gör att tårarna rinner.
Hon har alltid uppskattat att få blommor, därför fyller jag ut den här texten med blombilder, även om hon troligtvis inte kommer att kunna läsa den. Att jag inte kan göra speciella bilder utan får ta vad jag har skulle hon förstå, min opraktiskhet är väl känd. Visst förstår jag att sorgen är svårast för hennes familj, men jag vill ändå för min egen skull skriva om mina känslor av sorg och saknad. Att ha förlorat den människa som stått mig närmast i livet känns så fruktansvärt svårt och orättvist. All min kärlek skickar jag även till hennes man och dotter som fått ta så många svåra situationer och beslut de senaste åren och gjort det så bra.Vem ska jag dela min sorg och min glädje med i fortsättningen? Någon som tillhör min egen generation, som vet allt om mig, vet vad som hänt under hela i mitt liv och förstår mina tankar fattas mig, det finns ingen som kan fylla tomrummet efter just dig, min nästansyster. Vem ska ryta åt mig att "nu fattar du det här", vem ska säga åt mig hur det är lämpligt att klä sig vid olika tillfällen, och allt det andra som bara du kunnat ge, bara genom att vara just du? Citerar Mattis i Ronja Rövardotter, "du fattas mig".
Ingenting kommer att bli detsamma något mer. Sista gången vi träffades var i nyår, då fick vi tillbringa en fin kväll tillsammans med dig och din familj och vår käraste vän med sin man. Det svåraste vid det besöket var att inse att din dotter och du bytt roller. Hon tog kärleksfullt hand om dig som ett barn, precis som du alltid tagit hand om henne (och alla andra barn) och har vuxit upp till en klok och underbar kvinna Nästa gång jag tar mig söderut (dröjer ju längre än vanligt pga coronaeländet) så är det inte i ditt hem jag kommer att få träffa dig. Din sjukdom har nu gått så långt att det blev ohållbart för dig att bo kvar hemma. Det låter som om du funnit dig tillrätta på ditt nya boende och jag hoppas du fortsätter ändå att vara glad och någorlunda tillfreds med det livet som du inte valt och aldrig önskat.
Tankarna och minnena kommer och går och tårarna rinner. Jag har skrivit länge på det här inlägget, och tänkt på det ännu längre. Nu känner jag att det inte blir bättre än så här, och jag hoppas att de som läser det förstår den känsla av kärlek och saknad som jag försöker förmedla, inte bara till dig utan till hela din familj. Att ha haft er alla i mitt liv är jag så tacksam över. Hur framtiden blir är inget man kan styra över och det är nog tur att man inget vet. Själv känner jag mig vilsen i tillvaron och försöker fortfarande hitta min fortsatta väg utan din hjälp och stöd. Farväl söstra mi, även om vi fortsätter att både ses och höras i detta livet. Det finns alltid ett ljus i mörkret någonstans någongång.
