Nu har jag efter många om och men landat i en säng på lasarettet. In i det sista har jag varit orolig att Corona-regler eller något annat skulle stoppa min höftoperation. Jag har försökt hålla mig ganska isolerad, trots att jag inte tillhör någon riskgrupp, för att inte riskera sprida något virus här på sjukhuset. 

Att hålla mig ifrån sociala sammanhang de här veckorna har ju inte varit något problem för mig, som är kroniskt osocial. Jag har dock saknat sportsändningar på tv. Någon trängsel på mataffärena är det ju aldrig här i norr, och ännu mindre nu, så handlat har vi kunnat göra på lämpliga tider och sambon har fått tvätta händerna en extra gång när han kommit hem från jobbet. Har nog minimerat risken för smittspridning hoppas jag. Att jag själv skulle bli allvarligt sjuk av viruset har jag fortfarande inte kunnat föreställa mig, så den oron slipper jag i alla fall. 

Något som däremot oroat mig är risken för allmänt stopp för planerade operationer skulle träda ikraft eller om mina värden skulle bli dåliga igen eller något sår skulle slå upp på kroppen. Sambon har fått smörja min rygg flera ggr per dag och jag har gjort fotvård och smort resten av mig lika ofta. 

Kroppsbesiktning idag gav godkänt resultat. Urinprovet visade tyvärr fortsätta dumheter, men efter en orolig väntan medan personalen kontrollerade med operationsläkaren i Umeå fick jag grönt ljus för operation ändå. I rena glädjen fick mina blodådror fnatt och lämnade från sig blod på första försöket! 

I kväll och i morgon bitti ska jag duscha och redan ikväll börjar jag ta sprutor mot proppar. Fått ok till annan smärtlindring än Alvedon av läkare här, känns lugnande. Efter en stunds väntan här på avdelningen fick jag tillgång till en säng. Fick inte plocka upp kudden från sängskyddet och fick ingen extra heller (snålt) så nu har jag rullat ihop täckkappan och har som nackkudde. Nu är det bara att vänta på mat och på att kunna sova!