Mot ljusare tider
Nu ger mörkret vika med rekordfart. Solen är uppe en stor del av dagen och har nyss försvunnit bakom trädtopparna och kl är 16. För inte alltför länge sedan var det kolsvart den här tiden på dygnet. Likaså på mornarna, behöver inte ha taklampan tänd under morgonens Sofia-gympa, snart måste jag väl dra ner persiennen! Solen och det klara vinervädret gör underverk med mitt humör, som har varit mindre lyckat under vintermånaderna hittills. då jag helst borde varit i ide liksom björnarna. Min mörkerdepression har lett till en betydande viktuppgång, vilket i sin tur gör att jag måste försöka mig på ännu en omstart.
Omstarten i träningsväg går OK, jag, fröken Järntass och herr Spark har tagit långa promenader efter vägen när det inte vräkt ner snö eller varit kallare än -25 gr. Där sätter både jag och hunden köldgränsen för längre sparkturer numera. Det har varit fint sparkföre en längre tid, men tyvärr börjar nu vägbanan tina fram och risken för tvärstopp på asfaltsfläck har ökat betydligt. Ibland har sparkföret även försämras av att vägverket (eller Svevia eller vad de nu heter) envisas med att sanda emellanåt. Som bilförare är jag tacksam för sanding och plogning, som sparkförare är jag mindre glad över halkbekämpningen.
Nu fick jag för mig att koka hjortronsylt som jag skulle gjort före jul. Jag har ätit upp den sista sylten i veckan när jag gjorde våfflor med vispgrädde till kvällsmat. Detta var före omstarten. 😏 Som tur är har jag vänner som ordnar hjortron åt mig när min egen förmåga till bärplockning är försvunnen. Förresten har jag aldrig varit någon bärplockare i någon högre grad, enligt min erfarenhet och åsikt är det ett typiskt arbete för män, något som min nuvarande sambo inte håller med om.
För övrigt har jag fortsatt och flängt runt till olika läkarbesök. Extraslag och höjning av blodtryck ledde till arbetsekg på sjukhuset 9 mil bort. Tydligen slår mitt hjärta betydlgt fler gånger än det borde, men det var ingen större fara ansåg hjärtläkaren, så länge som jag inte hade några men av det. Läkaren (stafettläkare nr 1) på vårdcentralen som skickade dit mig tog även en massa blodprover. När de svaren kom fick jag brev från stafettläkare nr 2 som inte var nöjd med resultaten och ville därför ha ännu fler rör med blod. Dessa avlämnades lika motvilligt som vanligt av mina blodådror till tålmodiga änglar på lab som ger dem vip-behandling som muta. Vi spånade under tiden om det inte vore lika bra att ta en massa rör blod av mig när det väl kom något blod som vi kunde använda vid senare tillfällen. Om det vore så väl att det skulle gå vore ingen tacksammare än jag. Jo, möjligen lab-personalen då.
När de svaren kom ville stafettläkare nr 3 träffa mig för att prata om provsvaren. Det ville inte jag, men for dit ändå. Det borde vara förbjudet för läkare att inleda besöket med frågan "vad kan jag hjälpa dig med i dag då"? Jag FRÄSTE åt honom att det var faktiskt han som ville träffa mig och inte tvärtom. Efter att ha lyckats komma på mer samstämmig fot med varandra fick jag åka hem med recept på järntabletter, rör för lämnande av avföringsprov samt var tvungen att lämna ytterligare ett rör blod innan jag blev utsläppt. Så nu kommer väl stäfettläkare nr 4 att titta på de svaren och vid det laget har alla glömt varför nr 1 började ta prover på mig från början.
Tydligen är även mina blodvärden "spännande" eller i alla fall "oväntade". Kan inte nog ofta säga att jag önskar att min kropp betedde sig normalt. Den spännande knölen på halsen, som jag krånglat med hela hösten, har i alla fall nästan försvunnit av sig själv. Så här i coronatider avstod jag från att åka på återbesök på universitetssjukhuset eftersom tydligtvis kroppen själv har jobbat bort infektionen. Där i alla fall.
Mitt i allt det här så blev vi förkylda, och eftersom sambon jobbar så fick vi order att ta coronatest. Detta var ingen lätt uppgift, men med förenade krafter lyckades vi både fatta 1 hur själva testet skulle tas, och 2 hur man skulle registrera det via internet. Bara att konstatera att vi är gamla och att det är tur att vi har varandra, då del 1 av provtagningen inte skulle klarats av mig utan hjälp och sambon skulle nog inte klarat del 2. Vi var negativa båda två och jag hoppas vi får forsätta vara det tills vi blir vaccinerade.
I går tog jag mig för att baka matbröd efter min sambos mosters recept. Hennes mjukbröd ser inte ut som mina, men smaken får godkänt i alla fall. Det är inte ofta jag ger mig på att kavla ut deg efter att jag först bröt ena armbågen och sen min andra axel pajade, men plötsligt händer det. Något som också plötsligt hände var att min hushållsassistent började läcka ut allt degspad så det blev rejält trassligt och kletit innan vi fick ordning på baket. Sambon ska försöka täta den troligtvis torkade packningen som orsakade läckaget, om det inte hjälper vill en god vän ärva den för snustillverkninig! Jag kommer inte att köpa någon ny om den här inte går att laga, så mycket bakar jag inte numera att det inte går att klara sig med degkrokarna till elvispen. Insåg även att assistenten ifråga har fyllt 40 år, då kanske den har rätt att vara lite torr i packningarna!
Nu ska jag sluta för den här gången. Vill bara berätta att den ena delen av mina kontroverser med Försäkringskassan snart har gått i lås, den andra, mindre viktigare delen, ska jag skriva ett yttrande om FKs yttrande till förvaltningsrätten. När de här striderna är över ska jag fira stort och aldrig mer försöka härja med myndigheter. Om jag kan slippa i alla fall.
