Om konsten att scanna en QR-kod
När jag var i Sorsele, och även på ortopeden i Lycksele, sa fysioterapeuten att jag kunde se hur man skulle göra de övningar som jag fick mig ordinerade om jag scannade QR-koden på papperet. Eftersom jag fömodligen såg ut som en fågelholk i ansiktet så insåg de att jag inte hade en aning om vad de pratade om. Det hade jag inte heller. Du kan se någon som gör övningarna i din telefon om du lägger den mot bilden på papperet, sa de. Om du alltså har en telefon som stöder QR-läsning. Om jag hade det visste jag verkligen inte heller. Båda vänliga människorna kollade upp om det gick att se via en länk med e-post. E-post både har jag och vet vad det är, och jag kan även använda mig av den. Tyvärr gick det inte, kom båda fysioterapeuterna fram till. Jag har gjort mina övningar ändå och det har gått bra då jag dels fått öva på dem innan hemresa och jag hade de både skriftligt och i bild på de tidigare nämnda papperen. Efter ett tag fick jag den ljusa idén att det vore nog roligt att se dem trots allt. Visst borde jag väl kunna lösa problemet att få dem från fyrkanten på papperet till telefonen? Det lät ju inte alltför svårt. Min telefon är ju också "nästan ny" (dvs 2½ år) så den borde kunna göra det jag tänkte begära av den.
Med tanke på min "sladdallergi" så var jag inte säker på att jag skulle klara det utan hjälp. Telefoner ingår i de obegripliga tekniska prylar som jag inte förstår mig på, vare sig de har sladd eller inte. Tog därför en person till hjälp som jag visste inte skulle skratta åt mina tillkortakommanden i teknikens mindre underbara värld. Nackdelen med det var kanske att hen tillhör samma generation som jag och är ungefär lika skicklig på området i fråga. Men vi slog våra okloka huvuden ihop och försökte.
Att man skulle ladda ner en app för QR-läsning lyckades vi både komma på och utföra. Efter att även lyckats öppna densamma så började appen "prata" på obegriplig tekniksvenska. Alltså, den sa vad jag skulle göra, men med ord som inte ingick i min vokabulär. Något som oftast händer mig i kontakten med sk ny teknik. Efter att ha försökt att knäppa kort på koden på papperet, försökt lägga telefonen mot koden, försökt med att ladda ner en app som tillhörde utgivaren av papperet och försökt genom otaliga tryckningar inne i appen hitta någon vägledening, fick vi erkänna oss besegrade. Någon med större erfarenhet av modern teknik behövdes tillfrågas för att genomföra scanningen. Jag valde att skriva till mina döttrar via messenger (som är vårt vanliga sätt att kommunicera med varandra) och bad om hjälp.
MIna döttrar är vänliga kvinnor som känner sin mammas oförmåga att hantera apparater. Däremot visade det sig att ingen av dem var någon större pedagog. Märkligt då två av dem arbetar just som pedagoger. Inte kan det väl ha något att göra med oförmågan att ta instruktioner hos den som behövde hjälpen att göra? Eller så är de sedan länge luttrade av att försöka få mig att fatta grundläggande faktorer inom IT-teknik och liknande. -Du ska scanna in koden på telefonen, sa den första som svarade. -Det är ju det som jag inte kan, blev mitt svar. - Du ska använda kameran, sa nummer två. HUR DÅ, sa jag? Där gav de upp, efter att ha efterlyst vilken app jag använde och inte fått något vettigt svar från mig. Jag avinstallerade de installerade apparna och la ner projektet QR.
Tjurskallighet är dock ett annat utmärkande drag hos mig så dagen därpå laddade jag ner QR-appen igen och tänkte. Länge. Provade mig fram och upptäckte att om jag förde kameraögat över koden på papperet så plötsligt fanns den i telefonen där den skulle vara. Efter det lyckades jag även öppna det som fantastiskt nog hade dykt upp i telefonen och kan nu titta på övningarna hur mycket jag vill!
Jag skrev till döttrarna igen och berättade hur jag löst problemet. -Men det var ju så som de sa åt dig att göra, sa nummer 3, som tidigare inte uttalat sig i frågan. Det var det väl inte, sa jag. Ingen upplyste ju mig om att jag inte skulle knäppa kort med kameran utan låta den läsa själv. Men det borde väl jag ha begripit, sa alla tre. Det borde jag inte alls, anser jag, eller kanske jag borde det men det gjorde jag inte.
Tycker även att deras jämförelse med min frustration när jag försöker få min pappa på 75 mils avstånd att begripa sig på TV-dosan och inte använda den som telefon, inte kan jämföras med min oförmåga att scanna QR-koder. Vilket de påstod, dvs att det var lika svårt för dem att lära mig sköta mobiltelefonen på avstånd. Jag älskar mina döttrar och de älskar mig, vilket kan vara läge att påpeka ifall någon skulle misstolka det jag skriver nu. Vi älskar allihop pappa/morfar också.
Jag bjuder på den här beskrivningen av mina tillkortakommanden på teknikens irrvägar. Det är tillåtet att skratta åt mig, så länge det är snällt skratt!
För övrigt har jag gått 1 km idag. Rehab av höften går planenligt. 13 maj ska jag få röntga den onda axeln, för att se om det är artros i den också. Vad man i så fall gör åt det vet jag inte i nuläget. Men ingen av oss har fått corona, vilket kan vara något att gladjas åt. Pappa började känna sig förkyld häromdagen, men är på bättringsvägen så den coronaoron som dök upp då har släppt igen. Och snön smälter sakta men säkert.
