En snöig resa
I förrgår skulle jag till Umeå lasarett för att byta ut min snarkapparat mot en nyare modell. Det känns som om den resan kräver ett lite längre inlägg än det jag gjorde på Facebook. Den resan kommer jag nog att minnas länge, och fortsättningsvis ska jag lyssna på vädervarningar, klass 1, som säger att man inte ska ge sig ut i trafiken om man inte måste. Det hade faktiskt gått att ändra tiden, även om jag kom på det lite för sent (när jag var halvvägs). Eftersom jag är som jag är så ville jag ju inte låta bli att dyka upp på bokad tid, visste inte om jag skulle få tag på mottagningen per telefon innan min tid, och att göra ett "omtänk" var som vanligt alldeles för svårt. Det var alltså full snöstorm när jag gav mig av, en timme tidigare än planerat då räknade jag med att ha god tid på mig för att hitta en parkering. Med tanke på väderleken fick jag låna sambons bil som har bättre vinterdäck än min. Det var nog ett lyckodrag, även om han ogillar att få salt på bilen och misstänkte mig (mycket väl befogat) för att glömma ta bort snö från skorna innan jag klev in i den. Jag fick också en sträng förmaning att inte köra på oplogade grusvägar även om de vägarna är kortare. Det hade jag faktiskt själv räknat ut att jag inte borde.
Efter att ha passerat Malå så insåg jag att man inte såg skillnad på vägen och snövidderna bredvid. Allt var vitt, vägen, vagkanterna, himlen framför bilrutan, skogen, mm mm. Snön på vägen var dm-hög. Innan Kristineberg hade jag mött 3 st timmerbilar. Varken jag eller någon av dem hamnade i diket trots att ingen av oss borde kunnat se var vägkanten var. Otroligt nog rymdes både en timmerbil och en caddy på en osynlig väg. Jag stannade vid varje möte. Att köra fortare än 50 km/tim var inte tänkbart för min del. Min förhoppning var att om jag tog mig till den något större vägen 363 så borde jag ta mig fram lättare. Den borde vara plogad ansåg jag. Nu var kanske även de vägarna innan plogade, men med det ymninga snöfallet och blåsten som gjorde att de drev igen, så märktes inte det. Eftersom det inte var någon annan som var dum nog att vara ute och åka, iaf inte i närheten av mig, så syntes inte heller någa hjulspår.
När jag kom fram till Björksele så upphörde snöfallet, och man såg att det fanns en väg man kunde köra på. Vilket gjorde att jag drog en lättnadens suck och glad i hågen fortsatte min resa mot storstaden. Det borde jag inte gjort. Efter någon mil började snöandet igen. Vilket innebar att vägen försvann utom synhåll och den tidgiare utförda plogningen försvann under de nya snömassorna. Dags att återgå till krypkörning alltså. Jag tackade högre makter för de orangea vägpinnarna, som stack upp lite grann ur snövallarna, och gav en vink om var vägen fanns.
Några andra trafikanter såg jag nästan inte till på hela vägen. Däremot så dök det plötsligt upp en ren framför bilen. Eftersom jag körde så sakta hade jag inga problem att stanna till för att försöka passera det levande hindret. Då upptäckter jag att det inte var endast en ren, utan en hel renhjord, som befann sig på samma väg som jag. Efter en mycket lång stund hade de passerat vägen och jag lyckats trockla mig fram mellan eftersläntrarna.
När jag kom till Vindeln avtog snöfallet i styrka och vägen var plogad och synlig igen. Då hamnade jag bakom en plogbil. Den körde inte fort. Efter någon mil svängde den in och släppte om oss bakomvarande. Tack för det. Närmare Umeå övergick snöfallet i regn. Vägskyltarna var i alla fall läsliga, vilket är det mest positiva jag kunde säga om det. På vissa ställen var dock vattenpölarna i vägen så djupa att jag oroade mig om jag skulle ta mig igenom dessa. Då var jag tacksam över att ha en bil modell högre än min egen.
I akut tidsnöd och oklat om var parkeringarna fanns i anslutning till den ingång jag skulle in genom så råkade jag (via en cykelbana tyvärr) hitta en tom ruta vid patienthotellet som ligger i närheten av stora entrén. Jag vet fortfarande inte om jag hade rätt att stå på den parkeringen, men det struntade jag i vid det laget och hittade en parkeringsautomat, och lyckades utan allt för stora problem betala en avgift och rusa iväg mot sjukhuset.
Där var det inte heller lätt att hitta. Men via en ofrivillig extra snurr ut i ovädret igen anlände jag till receptionen, där jag skulle anmäla mig, 5 minuter före bokad tid. Efter betalning (och jag kom ihåg att begära reseräkning!) så skulle jag leta på mottagningen. Trots beskrivning av receptionisten lyckades jag gå vilse igen, men kom rätt till slut och fick ett glas vatten av personalen där, samt tillåtelse att gå på toa innan jag fördes till rätt besöksrum.
Besöket gick bra, nya apparaten förevisad, inställd och provad så jag kunde klara av den på hemmaplan. Nya apparater, oavsett slag, gör mig alltid förvirrad, men den här har uppfört sig enligt planeringen. Efter en varm smörgås med uppiggande juice till var jag redo för hemfärd. Eftersom jag råkade åka åt fel håll när jag körde ut från parkeringen (inte via cykelbanan denna gång) så försökte jag ta mig till köpcentrat vid Coop och dit kom jag otroligt nog. Däremot insåg jag att jag inte orkade shoppa, utan var in på Coop och köpte lite av de varor som inte finns på hemorten, samt en kopp kaffe. Från Coop hittar jag till vägen som går hemåt så jag blev lite lugnare. Jag förstår inte hur folk orkar leva i storstadsmiljö. Och om någon påstår att Umeå inte är en storstad så har de fel! Enligt mig.
Hemfärden gick bättre. Visserligen spöregnade det fortfarande och vägen ut ur staden var full i brun snömodd så bilen for lite fram och tillbaka. Regnet övergick sen i snö, men det fanns hjulspår att följa. Efter Vindeln slutade det att snöa, vägen var plogad och syntes, och det gick att köra 70 km/tim. Renhjorden var kvar på vägen, hade inte förflyttat sig många km under dagen, men med ett djupt andetag så snirklade jag mig fram mellan djuren, som blängde ilsket på mig genom bilrutan.
När jag äntligen kom hem igen så blev det en tidig kväll. Jag packade upp den nya apparaten och kopplade in den. Hunden, som tydligen gillar att äta på allt i plastväg, råkade få tag på slangen till munstycket. Jag lyckades rädda den innan hon bet hål. Eftersom jag dels varit borta hela dagen och dels tog av henne den nya leksaken så var jag tvungen att klia henne i en timme innan hon förlät mig. Att husse hade varit hemma hos henne godtogs inte som ursäkt till mitt beteende. Sen sov vi gott!
Dagen därpå sken solen och det var vindstilla.
