In i dimman.... och in i mörkret?
En dag förra veckan försvann hela sjön i dimman. Allt var disigt, höstfärgerna dämpade, och t o m ljuden lät avlägsnare och svagare, när hela världen var insvept i det gråa hösttäcket. Inga älvor dansade i vinden, nej allt var overkligt stilla och avlägset. Dimman har även lagt sig i mitt inre, företagsamheten är borta, och livet känns dimmigt och svårfångat. Att hitta rätt och hitta ut, fångad i dimman, verkar bli svårare än vanligt denna höst.
Fröken Järntass har däremot blivit alltmer högljudd och "stöddig" i sin osämja med virvlande höstlöv eller andra mer eller mindre oönskade inkräktare. Det är svårt att veta om det är ett förbipasserande löv, flugor, renar eller inbrottstjuvar som framkallar hennes plötsliga utbrott och krav på att släppas ut omedelbart för att rensa gården från allt som enligt henne inte borde få närma sig hennes revir. Oftast finns inget där när hon kommit ut på bron, men då kan man ju alltid leka med fåglarna i stället. Även fast de också får höra vem som bestämmer. Människobesökare får som vanligt stränga order om att klia henne och låta henne sitta i knäet på dem. Om inte, "ryter" hon åt dem också. Medför någon en annan hund blir det andra ljud, då får matte plötsligt order om att skydda en liten söt hund. Sjöfåglar och harar "lyder" henne till hennes stora glädje. Matte suckar djupt men är tacksam att hon är lättroad och springer omkring utomhus när matte är "dimmig" och inte tar sig så långt hemifrån. Ibland undrar jag om Asperger smittar till djur, min hund har blivit lika rutinbunden som jag, och säger till mig om jag gör avsteg från de vanliga vardagsrutinerna eller missar någon tid för matservering, vare sig hon vill ha mat eller inte.
Så här vackra höstfärger fanns det i alla fall i en buske utanför Frasses i grannsamhället. Dit for jag och sambon för att fira att det var 10 år sedan vi möttes första gången. Det blev en bra utflykt med god mat, Frasses där har inte bara hamburgare utan även annan mat, så jag åt en kycklingtallrik. Annars brukar jag äta pizza när vi är där, men var ovanligt nog inte sugen på sådan just då. Det känns både som om det var nyss vi träffades, samtidigt som det känns som vi varit tillsammans i evigheter. Vi pratade om att det var bra att vi fann varandra, trots att allt inte är "en dans på rosor" alltid. Vi jobbar i alla fall hårt på att klara av våra egna och den andras svagheter och förändrade omständigheter och är överens om att fortsätta i minst 10 år till tillsammans. Idag hörde jag på radion en dejtingsexpert som pratade om vad man skulle tänka på vid första dejten. Jag skrattade för mig själv och undrade vad hon skulle ha sagt om vår första dejt som innefattade en lunch på korvkiosk tillsammans med mannens vuxna son och en vän till honom som blev upphämtade direkt efter mig. Något som jag inte var införstådd med! Dessutom var jag så nervös att jag diskuterade arbetsmarknadspolitik med sonen hela lunchen! Kallprat är inte min starka sida. Efter det for vi på affärer och införskaffadde en ny dator åt mig och en färgrann resväska. Minnen att skratta åt i efterhand.
Idag är alla löv borta från trädet och regnet hänger i luften. Hösten är snart slut och vintermörkret smyger sig allt närmare. Fönsterlampor tänds allt tidigare på dagen, det är kolsvart ute när jag och hunden går ut på kvällen och spanar efter osynliga stjärnor, så även när sambon åker till jobbet på morgonen.
Träningen och längre promenader ligger i träda den här veckan. Jag har fått någon infektion i kroppen som bl a yttrar sig i att den svullna lymfkörteln på halsen fortätter växa och den lilla ork jag haft är borta, även om febern är låg. Vet inte om jag ska känna mig yngre när jag plötsligt fått värmevallningar som i övergångsåldern, vilken är avklarad sedan länge, eller bara sucka åt allt och hoppas att jag kan få rätt medicin som tar bort infektonen, oavsett var den sitter. Var till läkare i fredags för detta. Till min stora förvåning fick jag inte "bara" lämna ett urinprov och ta en snabbsänka, nej nu skulle remiss skickats till Lycksele för ultraljud och provtagning direkt ur knölen. En massa blodprover ville han ha också. Det ville inte mina blodådror, trots sedvanlig VIP-behandling på lab. I dag har jag varit och lämnat dem, jag hade pratat strängt med blodådrorna och fyllt upp hela mig med ljummet vatten, så då gick de med på att lämna ifrån sig önskat blod. Får väl se vad detta slutar med, antar att det i slutändan blir antibiotika och order om att gå ner i vikt och träna mera igen. Vilopulsen och det undre blodtrycket var på väg åt fel håll, men jag skulle inte träna kondition innan infektionen lokaliserats. Det var tydligen viktigt att ta reda på om knölen var godartad eller elakartad. Eftersom ingen i min släkt någonsin haft någon form av cancer så är jag övertygad om att den är godartad och hoppas att de hittar var infektionen gömt sig. Jag är dock glad att knölen syns tydligt så ingen kan påstå att jag "känner efter" för mycket. Att jag måste göra fler undersökningar än väntat har även det tagit på mitt psykiska mående. Jag hatar förändringar och att inte ha kontroll över vad som händer! Fortsättning följer säkert....
