Hösttankar
Inleder med ett foto på ett av mina favoritmotiv, min asp som nu står i höstskrud vid kanten av ån. Eftersom den är vad jag ser om jag tittar ut från min altan, tillika huvudingång i huset, kan jag följa dess skiftningar i olika ljus och olika årsitider, oavsett väder. De senaste dagarna har vi hållt på att blåsa bort här, och jag har varit orolig att alla de vackra höstlöv som finns runt omkring på träden här skulle blåsa bort. Än så länge finns det löv kvar på träden, och i skogen är blåbärsriset rött. Hoppas på att de vackra soliga dagarna återkommer innan hösten övergår i vinter, normalt är att snön kommer ca 1 oktober, sa den norrbottniska sambon idag, det är därför man ska sätta på vinterdäck på bilen då. Tycker det är minst en månad tidigare än jag, som "sörlänning", är inställd på gällande vinter. När jag var yngre har jag för mig att det inte var onormalt med snö redan i början av november, senare blev det början av december. Nu får man vara glad om det är snö på julafton i mina hemtrakter. Vet inte om jag ska skylla på åldern och selektivt minne, eller på klimatförändringar. Idag är det som en dimmig hinna i luften som döljer allt dagsljus och lampor är tända inomhus. Det skyller jag då enbart på höstregnväder och dålig syn hos "gamm-kärringen".
De minnen som dyker upp på Facebook då och då är en guldgruva för minnet och humöret. De senaste dagarna har jag blivit påmind om hur ont jag hade för ett år sedan och att jag inte kunde gå utan kryckor och hade tydligtvis lärt mig av hunden att jag skulle gå på 4 ben för att ta mig upp och ner för trappan till övervåningen. Det blev en lyckträff att i samband med mitt dåvarande hälsoläge flytta ner sovrummet till nedervåningen. Trots min skeptism mot alla sorts förändringar. Även fast jag är långt ifrån i önskat skick så är jag även långt ifrån fjolårets lågvattensmärke. Kan gå i trappan nu med ett ben i taget och håller mig bara i ledstången, har lyckats cykla 10 min på motionscykeln, kan gå lite över en km utan rullator, har återgått till "normal" och hanterbar värk med hjälp av nya mediciner, kan andas ordentligt då det börjar gå att röra på skuldrorna efter behandlingar och träning, och armen är lite mer brukbar efter kortisonspruta. Nu kan det bara bli bättre.....
En annan sak att hantera är mitt psykiska mående som även det inte är i önskat skick. Efter att ha fått hjälp att äntligen fått ordning på psykiatrikontakter så känns det lite lättare i livet, men jag får fortsätta att jobba på att orka ha kontakter utanför hemmet utan att bli helt slut både psykiskt och fysiskt av den mängd energi som det tar att träffa människor och röra mig utanför min komfortzon. Minskat kontrollbehöv och ökade tillfällen med avslappningsövningar står också på programmet framöver. Det sistnämnda är nog lättare än det förstnämnda. Jag har lyssnat på avslappningsappar hemma, men igår kväll var jag på meditationskväll hos en underbar människa. Meditiationer ledda av henne kan inte jämföras med någon annan typ av avslappning, inte har jag hittat någon alternativ i alla fall. Fylld av ny energi och tillfälligt tillfreds med mig själv kom jag hem onormalt sent på kvällen. Möttes av en mycket upprörd hund som undrade varför jag var ute och sprang mitt i natten. Hon blev inte gladare när jag upptäckte att hon inte ätit upp kvällsmaten när jag var borta. Jag slängde den i soporna, då skulle hon plötsligt ha den. Det fick hon inte. Oense gick vi och la oss, jag i sängen och hon i hundbädden. Jag somnade på stört, tror hon gjorde detsamma, hörde inget förrän i morse när hon ville komma upp i sängen. Då var jag tydligen förlåten igen.
Någonting helt annat. Jag har av oklar anledning "sagt" på facebook i en kommentar till en annan persons inlägg att jag skulle sätta mig in i riskerna med 5G-nätet innan jag uttalade någon åsikt om det. Tydligtvis var det alla möjliga hemskheter som utbyggnaden kunde föra med sig, bl a en massa döda fåglar om jag minns rätt. Det var ganska länge sedan, men jag tänkte nu att jag skulle göra ett försök. Eftersom microvågor och elektriska fält hör till sådant som jag inte är det minsta intresserad av, troligen för att jag inget begriper, så har jag inte lagt ner någon större möda på att sätta mig djupt in i problematiken. Jag står nog kvar vid min tidigare åsikt, helt utan vetenskapliga argument då, att farorna låter överdrivna. Tycks vara många trovärdiga instanser som är säkra på att det är ofarligt för människor, sen en annan grupp hänvisar till andra undersökningar, eller brist på sådana, som målar ut det hela som jättefarligt. Hoppas att det är den första gruppen som har rätt, jag har svårt att tro på skrämselpropaganda, men erkänner villigt att jag inte satt mig in i frågan tillräckligt för att argumentera för min ståndpunkt. Själva frågan känns också långt ifrån min verklighet, jag har ju inte ens tillgång till ett fast bredbandsnät här på landet. Häromdagen skulle jag förnya mitt bank-id på telefonen. Det höll på att driva mig till vansinne, att inte förstå hur jag skulle göra och vad jag gjorde för fel. Den typen av problem kan nog bara lösas om "de" kopplar in 5G i min hjärna. Ska inte ge mig på att diskutera ämnen som jag är ointresserad av någon fler gång. Hoppas jag. Har hittllls hållit mig ifrån debatten med djurrättsaktivister. Där har jag iaf åsikter. Återkommer i ämnet. Kanske.
Det finns andra ljuspunkter med hösten. Rotmos är en av mina favoriträtter. I helgen ska jag koka rödbetor. Varken sambon eller hunden delar min förtjusning i den typen av rätter, vilket gör att jag får äta dem själv. Kålröra har jag också lagat, den äter vi alla. Hunden får lite köttfärs utan kål.
Mums!
