Till minne av en sommar
Hösten är här och jag har inte skrivit här på länge Ofta tänker jag ut vad jag ska skriva, men sen att sätta sig och få det på pränt är en helt annan historia. Så därför blir det en kort sommarsammanfattning istället.
Jag hade kvar några bilder av mina blommor i telefoen så jag lägger in dem här nu. I går gjorde jag slut på sommarminnen i rabattena, allt är kalt, visset och väntar bara på att snön ska täcka de plantor som vill vila till nästa vår.
Vad har då hänt denna sommar? I det stora hela har det varit en lyckad tid. Jag tog mig änstligen ner till mellansverige och träffade alla de mina. En del hade jag ju inte träffat på riktigt på ett och ett halvt år pga coronarestriktionerna. En del av barn och barnbarn hade ju varit här då och då, men de blir så snabbt äldre, det är svårt för mormor att hänga med i allt som händer och sker.
Den här lilla krabaten fick vi lära känna igen. När man är så liten hade mycket hänt sedan sist vi sågs, nu går han och pratar massor men oförståeligt. Mitt barnbarnsbarn, hur ofattbart är inte det. Fröken Järntass var också intresserad av att få lära upp ännu en klia-slav till att utföra den nödvändiga pliktern att "klia hund".
Min pappa hör till dem jag bara pratat i telefon med den här pendemitiden. Så roligt att träffas på riktigt och kunna krama om varandra igen. Trots att man på hans boende fortfarande var tvungen att boka tid för besöken så fick vi komma till honom i stort sett varje dag. För att vara så gammal och "kravlig" så var han ändå sig lik. även om kroppen och knoppen strejkar lite ibland. Innan vi kom hade han varit rejält dålig, men han återhämtade sig bra och nu siktar vi på att ha ett 100-årsfirande om några år. Om vi lever då, sa pappa. Ja, om inte, får vi ställa in kalaset, eller fira med de som fortfarande är vid liv, sa jag.
Min "nästansyster" Å hörde också till de som jag inte träffat på riktigt under pandemin. Sedan vårt senaste möte har hon fått flytta in på ett boende och har inte längre något uttalat språk, så även telefonsamtalen har minskat, ibland brukar jag ringa till hennes telefonsvarare och höra hennes röst från förr, men blir bara mer ledsen av det. Att hon kände igen mig var i alla fall helt klart, och tårarna rann på oss båda. En extra bonus var ju att även andra "gamla" vänner följde med och hälsade på hos henne, så fick även vi ses igen.
Vi hann även med att fira min dotter mellan-M som fyllt 40 år året innan. Bättre sent än aldrig. Roligt att ha en kväll med mina döttrar som jag älskar så mycket.
Något som är konstigt numer är att det känns som om jag är i en bubbla med världen utanför. Har andrat medicin och har mindre ångestattacker, men istället en overklighetskänsla som kommer och går. Bland annat kändes det hela tiden som om att det var sista gången jag var i mina gamla hemtrakter och att jag skulle ta farväl.... Nu vet jag ju att vi ska åka ner i jul igen så jag ska inte lita på mina konstiga känslor. Sen har jag ofrivilligt råkat såra en av mina bästa vänner, det mår jag fortfarande dåligt över- Som aspie är det inte lätt att begripa hur saker man säger tolkas av andra, önskar jag var bättre på att visa känslor och säga"rätta" ord.
Vi har även varit norrut till sambons stuga och tillhörande släktingar. En tid där jag vilade upp mig efter alla intryck söderifrån Sambon fick vara social och jag lagade mat och kom igång med träning igen. Fröken Järntass blev tillfälligt döv, sprang upp och ner i backar, och vägrade att valla getter.
Det är dags att ta itu med livsstilsförändringen igen efter en katastrofal sommar ur vikthänseende. Återkommer med upplysningar om hur det går senare. Kroppen min blir inte yngre, nu ska jag iväg på magnetröntgen för att kolla det misstänkta diskbrocket som fortfarande efter ett år inte är som det ska. Hösten är kommen och dimman den dansar på ängen.
Så nu har jag lyckats gnälla igen, hoppas kunna skriva någor roligare längre fram Och att jag tar tag i att skriva det jag tänker skriva när jag tänker det.......
