Nedläggning och omstart
En bild med utsikt från mitt första sovrum i huset. Snön lyser vit på taken endast tomten Z är vaken, och det i blått ljus också tydligen. Jag är och förblir ingen bra fotograf, men det är ingenting jag har några ambitioner att bli heller.
Till min stora förskräckelse fick jag kallelse till Sorselegården på återbesök. 4-månadersbesök hette det. Det kan väl inte gått 4 månader? Eller har det? Matte har ju aldrig heller hört till mina favoritämnen. Nu visade det sig att jag skulle dit 4 dagar v 9, inte v 10 som jag hade trott tidigare. Det innebär alltså att jag har ännu kortare tid på mig att få igång mig igen. Så nu är det OMSTART som gäller. Grönsaker är tillagade, träningsprogrammet på övervåningen utförd och hundpromenader genomförda när vi inte snöat in totalt. Att gå efter vägen här är inte att tänka på i snöröken, men vi har åkt in till samhället och gått på plogade vägar. I alla fall en dag i veckan.
Med kallelsen följde också ett papper där jag ska fylla i vad jag klarat och inte klarat av mål och delmål. Min spontana känsla är ju att jag inte klarat av något av dessa. Vid närmare eftertanke har jag klarat endel och andra till viss del. Ska försöka vara mindre hård mot mig själv och blunda lite mer för det som jag faktiskt inte klarat, som t ex viktnedgång och godisstopp. Har i alla fall inte gått upp i vikt heller (det jag gick upp i julas är nästan borta), alltid något.
V 9, det är alltså veckan före sportlovet här i norr. Det är det inte i mellansverige, där är sportlovet v 9. Eftersom skolan numera inte ger ledigt för besök hos mormor när det inte är skollov, kommer mina barn upp hit den veckan. Alla barn. Troligtvis alla svärsöner. Nästan alla barnbarn. Något bonusbarnbarn. Eventuellt flickvän till ett barnbarn. Om alla dessa kommer blir vi 19 personer. Vad hunden kommer att säga om den invasionen kan jag föreställa mig. Hon kommer att skälla sig hes och inte ha tid att sova för hon ska passa alla. Men vara nöjd att det kommer så många hit, BARA för att klia henne.
En familj ska visst hålla till i stugorna. Där finns varken vatten eller toalett. Mina döttrar har sagt till mig att de ska ordna sov- och matplatser åt alla, jag ska inte oroa mig. Det gör jag inte (bara lite), jag har med åren börjat förlita mig på mina barns förmåga att ordna saker som känns omöjliga för mig. Även om det inte blir på mitt sätt. Kontrollbehov är bra om det avtar med åren. Mina barn känner mig även väldigt väl. Den yngsta M klädde i ord vad de förmodligen tänkte allihop när jag berättade att Sorseleveckan ändrats och sammanföll med deras besök: -"Vad skönt för dig mamma att du får åka bort och vila upp dig när vi kommer allihop. Men det är tråkigt för oss förstås". Hon har slagit huvudet på spiken. Jag älskar ju min familj men orkar oftast inte med den. I alla fall inte samtidigt. Misstänker att det inte är vanligt att 4 dagar på träningsrehab ses som ett vilohem. Fast det är betydligt tystare där än det kommer att vara här på Näset. Och jag hinner ju träffa dem någon dag innan jag far o när jag kommer hem igen.
Då kommer jag till NEDLÄGGNINGEN. Obs, jag skriver inte misslyckande utan jag väljer att se det som ett planerat avbrott i produktionen. Jag har ju sett fram emot att återuppta mitt skrivande och kunna vara med i skrivarcirkeln igen. I dag tog jag fram mina tidigare dikter och skulle börja titta på vad vi skulle skriva om. Då märker jag att jag absolut inte klarar av att ens sortera fram rätt papper. Med mycket tankemöda och inre motstånd insåg jag att jag ska lägga skrivandet på is även denna termin. Tyvärr, men min hjärna kan varken skriva eller tänka eller umgås utan att det tar för mycket av den ork jag har kvar. Så jag meddelade att jag förlänger pausen, men nedläggningen är bara tillfällig och inte permanent hoppas jag.
Dessutom är jag trött på att skriva, fantastiskt bra gjort av mig att skriva det här inlägget, ni får ha överseede med stavfel och omkastade bokstäver. Förra helgen tillbringade jag med att skriva 2 långa skrivelser till Försäkringskassan i syfte att få dem att ändra 2 i mitt tycke felaktiga förslag till beslut. Inte för egen del, men jag kan ju lite grann om vad som ska tas med i en överklagan, och då behöver jag hjälpa den som saknar vanan att läsa och bemöta myndighetsskriverier.
Medan jag skrev dessa insåg jag varför jag har fått pension. Så trött som jag blev av att försöka formulera mig rätt kunde jag inte föreställa mig att jag skulle bli. Ju längre jag skrev, ju fler blev stavfelen och bokstavshoppningarna, så bara korrekturläsningen tog sedan nästan en hel dag. Nu hoppas jag att något av juridiken fanns kvar i huvudet på en gammal gumma och att FK ändrar sina beslut. Tveksamt då de kräver att en läkare säger samma sak som jag. Men att ge upp utan att ha försökt få dem att "tänka rätt" fanns inte på min karta. Lite djäklar anamma har jag alltså lyckats plocka fram och ser lite ljusare på framtiden än sist jag skrev.
Jag har hört sägas att det är bättre att lägga in lite bilder i ett långt inlägg för då blir det lättare att läsa. Då jag själv bara blir distraherad av bilder när jag läser något så bestämmer jag mig för att låta bli. Gör lite mellanrum istället. Att jag även har väldigt svårt för att fatta hur jag ska göra för att ladda upp rätt bild på rätt ställe kan kanske ha något med avsaknaden av blider att göra också. Tack till de av er som orkar läsa ändå!
