Jag har inte skrivit här på länge nu känns det som. När jag var till läkaren sist så blev jag "tillsagd" att inte släppa mitt skrivande. Det är en sådan stor del av den du är och vad du vill göra så fortsätt även om det känns tungt, sa hon. Och det gör det. Känns tungt alltså. Att skriva mina vanliga humoristiska inlägg på facebook känns både totalt omöjligt och totalt onödigt. Det finns inte mycket som kan roa mig eller andra som det är ställt med mig nu. Men jag har i alla fall försökt.
Dessutom blev jag till min stora förskräckelse sjukskriven till sista januari och fick ännu en tablett att stoppa i mig. Jo, det var visst ingen idé att hymla med att jag inte duger till att göra ett bra jobb när hjärnan har tagit paus. Hjärnkontorsverksamheten går på sparlåga och jag hittar fortfarande inte mina tankar. Jag behöver tydligen ta en lång semester från mig själv för att bli "normal" igen. Var på ett möte på jobbet en dag och trots att jag tyckte det var jätteroligt så däckade jag fullständingt efteråt. Hoppas på en ljusare tid snart i mitt inre trots att vi går mot mörkare tider ute.Tills dess är mitt liv satt i pausläge.
Jag har ju min skrivarcirkel som jag ska försöka fortsätta att vara med i, även om det känns som om alla andra är så mycket duktigare än jag, så vad har jag att tillföra? Totalt ingenting i mina egna ögon. Men det känns viktigt för mig att tillhöra någon form av sammanhang utanför min lilla bubbla av trygghet som jag lever i här hemma. Till nästa möte ska vi skriva något på temat "mörkret inom mig". Känns som om det blir en lätt uppgift, eller svårare än jag tror.
Till förra gången skulle det skrivas korta dikter. Det är något som jag upplevt som svårt, då jag alltid haft lättare för att säga ingenting med många ord än att säga mycket med få ord. Men jag fick till någon som passar mitt nuvarande tillstånd där jag vill vara i fred och slippa intryck men ändå vill veta vad som händer med alla mina nära och kära och i världen i stort. Här kommer den:
Som åskådare till livet
vill jag leva
ovanfrån, osynlig,
flyta stilla
ingen oro
aldrig deltagare
någonsin
Kanske inte den bästa dikt jag har skrivit, men den speglar den overklighetskänsla jag har, och det vacuum jag behöver befinna mig i för att hitta krafter.
När jag var på förra träffen så pratade vi om min svårighet att vara fåordig i skrivandet. Jag fick då lära mig en diktform som jag har glömt vad den hette, men den var japansk och man skulle räkna stavelser på ett visst sätt. Om jag minns rätt så var det vanligt att den även skulle handla om naturen på något vis. Testade den varianten när jag kom hem och vips! där hade jag skrivit en dikt i det formatet. Så jag delar även den med er.
Glittrande vinter
solstrålar bryts mot isen
speglar dess kyla
Men jag ska inte bara klaga, det finns ljuspunkter som gör att jag ser ett hopp om att livet och glädjen ska återvända. Jag har kommit igång med att gå promenader igen, har börjat träna mina artrosknän (och resten av "gamm-kärringen") på sjukgymnastiken en gång i veckan. Jag klarar fortfarande av att laga mat, ett annat av mina intressen, även om jag inte är kapabel att läsa in nya recept nu. i morgon kommer även hotellgästen Zorro hit och ska förgylla min tillvaro i helgen. Det har inte dykt upp några fler möss inomhus och jag har en underbar familj (även om den är långt borta) och underbar sambo, släktingar och vänner här i norr. Och naturligtvis så bor jag ju på den vackraste platsen i världen. Enligt mig.
