Om islossning, vaccin och Försäkringskassan del 2.

I år, liksom varje år sedan jag blev norrländska, överraskar vårens ankomst mig. Dels tycker jag ju att vår ska vara tussilago och vitsippor, dels att det känns väldigt konstigt att det plötsligt är 17 gr varmt medan det fortfarnande ligger is på sjön och snö på gården. Isen verkar också fått en chock över den plötsliga värmen och svept in hela sjön i dimma. 

 Nu drar sig isen tillbaka och sjön börjar stiga så smått. Räknar med en isfri sjö om någon dag. Det är det ulitmata vårtecknet för mig numera. Gräset börjar spira så smått, där det inte är lerpölar, trots snöhögarna som finns kvar lite här och där, och de första gröna blömskotten har dykt upp i rabatten. Sjöfåglarna simmar efter strandkanten och har gjort fröken Järntass så upprörd att hon ligger vid hallfönstret och spejar mot sjön och skäller vilt med jämna mellanrum. Då hon även har åsikter om förbipasserande renar och cyklister är det för det mesta "koppel på" den här årstiden. 

 I onsdags var det äntligen vår tur att få första vaccindosen mot covid-19. Välplanerat löpande band-vaccinering på sjukstugan. Allt gick enligt plan ända tills de fick för sig att jag måste sitta kvar en halvtimme extra i väntrummet undert uppsikt av receprionisten, efter att ha fått sprutan. Sambon, som blev utsläppt, fick sitta i bilen och vänta på mig. Som jag förutspådde fick jag ingen allergisk reaktion utan fick åka hem och äta lunch till slut. Jag hade faktiskt kollat upp innan att allergi mot penicillin inte var något hinder för vaccinering. Några värre bivekningar har vi inte fått, lite öm i armen och lite småhängiga bara. Att jag fick ont i magen i går tror jag inte är en biverkning av vaccinet utan kan mer härledas till den hemlagade ärtsoppan vi åt till lunch.. 

 

Vår plan tidigare hade varit att vi skulle åkt till min släkt inom kort. Men till och med jag har börjat inse att pademin är en realitet att räkna med och beslutat att inte fara förrän efter dos 2. En del av min familj har ju varit här det senaste året, men pappa och min nästansyster har jag inte träffat på snart 1½år. Men med ökad smittspridning i både Dalarna och Västmanland så suckar jag och stannar  hemma. 

 Vattnet forsar fram i bäcken mellan min gård och skogen. ytterligare ett vårtecken att glädjas åt. Lika glad blev jag när domen från Förvaltingsrätten om sambons sjukpenning kom. Som jag sagt hela tiden höll Förvaltningsrätten med om att han inte hade arbetsförmåga på den halvtid han varit sjukskriven på och därför skulle haft rätt till sjukpenning. En mycket spak handläggare på FK ringde upp mig och sa att de inte tänkte överklaga till Kammarrätten utan utbetala sjukpenningen. Det får du reda upp med a-kassan sa jag och sen kan du återkomma till mig när det är klart. Rätt ska vara rätt, och kan man inte jobba pga sjukdom ska man ha sjukpenning eller sjukersättning, och en hjärtinfarkt ska inte öka en persons arbetsförmåga! Om det här leder till att någon annan som får sjukpenningen indragen trots läkares bedömning slipper slita med överklagningar hit och dit är jag nöjd. 

 

Vill även ännu en gång förtydliga att jag själv aldrig haft något krångel med FK när det gällt mig. Även den del av FK som handlägger sjukersättning har varit hjälpsamma hela tiden. Nu slipper vi förhoppningsvis fortsatta juridiska problem och jag kan bara utbrista "JAG VANN!"

 

För övrigt väckte hunden mig 3.15 i natt och föreslog att jag skulle stiga upp. Det gjorde jag inte, till och med hennes husse sov.