Om en mörk november
Så här borde det se ut hos mig i november. Det gör det inte. Förutom någon enstaka dag i början av månaden då sambon tog det här kortet. Istället är det plusgrader, regn, mörkt och lera, lera lera. Vad jag tycker om lera är inte tryckbart. Och det finns det gått om hos mig nu. Ni kanske kan föreställa er hur en liten, vit och långhårig hund ser ut. Att väja undan från lerpölarna ligger inte för fröken Järntass. Jag får väl vara tacksam att hon inte rullat sig i någon än. När kylan kommer tillbaka får jag väl försöka få henne ren igen. Kanske det behövs blötläggning i Klorin för att återfå rätt färg på pälsen. I alla fall på benen.
Så här är det faktiska utseendet på min gård och omgivningen. Dessutom är det mörkt nästan dygnet runt. Eftersom molntäcket verkar ha frusit fast över oss, och endast släpper ner regn och ingen snö så är även dagsljuset mörkt. Bilden kan även avspegla hur mitt psykiska mående är för tillfället. Aldrig förr tror jag önskan att gå i ide varit så stark den här årstiden. Nu är jag ju nästan i ide med de nya corona-restriktionerna, men jag tillåter mig inte att sova dygnet runt, även om det känns lockande. Någon ork att vara uppe en hel dag hittar jag däremot inte i detta mörker. Viss träning och försök till att upprätthålla livsstilsförändringen pågår sporadiskt.
I bäcken är det vårflod. Det borde det definitivt inte vara, det borde vara is. När jag gick för att knäppa kort på den felprogramerade bäcken sjönk jag ner till halva stövelskaften i leran där traktorn tidigare varit och grävt. Klafs klafs och djupa suckar hördes från mig. Förken Järntass fnös och tyckte jag skulle gå in. Hon sjönk bara lite. Kunde föreställa mig hur jag sakta drogs ner i gungfly rent fysiskt och inte bara bildligt. Nu fick jag stövlarna upp ur leran istället och gick in. Har sanerat hallen från intorkad lera. Många gånger.
Den is som normalt sett finns på sjön den här årstiden försvann. Här är det lite kvar mitt på sjön, nu är all is borta och idag simmade ett flertal sjöfåglar (änder?) förbi. Började fundera på var de normalt sett håller till på vintern när det är is på sjön och om den här misslyckade vinterstarten kommer att leda till problem för dem nu. Ides inte googla för att ta reda på det. Sjön har även stigit nästan som vid en normal vårflod, misstänker att inte heller det är bra, fast jag kan inte specificera vad som kan bli galet. Fel är det i alla fall. Jag har bott här i 10 år nu och ALDRIG har det varit helt öppen sjö i mitten av november. Även infödda norrlänningar säger att det är ovanligt. Idag såg jag att gräset börjat grönska fläckvis. Allt är tydligen helt åt skogen med klimatet. Som om det inte räcker med pandemi och annat strul som inte lättar upp humöret.
Jag har inte skrivit här på länge, vilket jag tycker är tråkigt. Jag har skrivit många inlägg "i huvudet" men inte lyckats ta mig samman och placera mig framför datorn och få ner dem i skrift. Ska försöka bättra mig och även försöka släppa gnällandet. Min plan är att skriva ner de tidigare oskrivna inläggen lite i taget. Idag har jag i alla fall kokat en stor kastrull med grönsaksgryta med linser som jag ska äta. Det är ju trots allt meningen att jag ska försöka gå ner i vikt, vilket inte lyckats på länge. Pratade med en god vän idag som påminde mig om att snart vänder det och blir ljusare ute igen. Att det är minst en månad kvar tills vintersolståndet tänker vi inte på. Tiden går ju fort ändå, fortare ju äldre man blir tydligen. Ska försöka få in lite fler positiva tankar och ord längre fram! Det finns trots allt ljuspunkter i tillvaron, även om de är svårhittade i leran.
