Barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och rehab med förhinder
Välkommen till världen lilla O. Den 21 april föddes detta underverk. Jag har alltså blivit gammelfarmor. Eller gammelmormor. I alla fall har jag fått mitt första barnbarnsbarn. En viss oklarhet i vilkendera jag är har uppstått. Jag tänkte att jag är ju gammelfarmor då min dotter är farmor åt barnet. Hon anser dock att jag är gammelmormor eftersom jag är mormor åt barnafadern. Vi kom fram till att jag fick bestämma själv vad jag var. Då är jag gammelfarmor, det känns rätt. Dessutom kan jag aldrig bli farmor så då kan jag väl få vara gammelfarmor istållet. Som relativt nyopererad och i dessa coronatider så har jag ingen möjlighet att ta mig ner till mellansverige och hälsa på underverket. Bilkörning är inte tillåtet än efter operationen och onödiga resor, särskilt med allmänna kommunikationer, ska undvikas. Social distansering med en bebis i närheten känns helt omöjligt, så det är lika bra jag håller mig här hemma. Min akuta längtan efter vitsippor är inte heller en nödvändig orsak till att resa har mina döttrar upplyst mig om.
Dessutom är det ju besöksförbud på pappas äldreboende och de är satta i isolering på hans avdelning då det konstaterats fall av covid19 där. Väntar med resa tills han kan ta emot besök. Som tur är så är han lika lite störd av att vara isolerad som jag är. Han tycker det bara är skönt att inte tvingas ut och äta i matsalen utan är mycket nöjd med att maten serveras på rummet numera.
Jag har haft det mindre lätta nöjet att förklara för min pappa att han har fått ett barnbarnsbarnbarn. Vad han blir till lilla O har jag inte räknat ut. Eftersom pappa med sin höga ålders rätt har haft svårt senaste åren att hålla ordning på alla generationer och vilka som hör till vem i vår numera rätt stora familj, var det en utmaning. Men tillslut lyckades vi i ett av hans klaraste stunder reda upp det hela så han förstod vem av barnbarnsbarnen som hade blivit pappa. Han sa att det var roligt, att jag skulle hälsa till barnet och föräldrarna och att han inte skulle komma ihåg det en annan dag. Det behöver du inte, sa jag, huvudsaken att du vet om det nu. Det var vi överens om.
Lilla O kommer att ha en stor famlij att lära av då han har farbröder i varierande åldrar och pappan har småkusiner som inte är många år äldre. Samtliga de verkar vara lyckliga över att fått en bebis i släkten. De yngsta farbröderna, A 6 år och E 5 år sa på en gång att de skulle ta som sitt ansvar att lära sitt brorsbarn livets nödvändigheter. E skulle lära honom att bli klok, A skulle lära honom att flossa. Med det stödet så kommer lilla O att klara sig väl här i livet. Med en pappa som dessutom lovat lära upp honom till fotbollsspelare så finns det nog inget mer att önska. Jag är så stolt över mitt barnbarn och hans flickvän som gör det jättebra med sin lilla son, sina unga år till trots.
Till något helt annat. Det här var synen som mötte mig och fröken Järntass i morse. Snön vräker fortfarande ner, som tur är så smälter den i samma takt. Vi ska inte gå ut mer än nödvändigt, sa hunden. Jag instämmer. Min höftrehab har drabbats av ett mindre bakslag, så några dagar med endast träning inomhus kanske är tillrådligt. Ingen risk för att halka där i alla fall. Hunden får springa ute och leka med fåglar om hon så önskar.
Jag har i flera omgångar kommit upp i en dagspromenad på 1 km. Det ska jag kunna enligt min privata träningsplan. Efter 6 veckor bör jag kunna gå en halvtimme, enligt den officiella. Eftersom 1 km tar ca 20 minuter så bör jag komma längre snart anser jag. Annars blir det svårt att nästan dubblera på 2 veckor. Tyvärr så inser mitt ben inte den självklarheten utan har börjat tala om igen att det inte alls orkar bära upp min tyngd. Så gjorde det förra gången jag kom upp i den promenadlängden också. Då vilade jag en dag och började sen med kortare sträckor igen. Tror egentligen inte det är höften som strejkar nu utan knäet. Något vill inte som jag i alla fall, så jag drar ner på promenader i avvaktan på bättre väder och bättre benhumör.
Hela högra sidan av mig är visst i olag, axeln vill inte heller bli som folk igen, trots idog träning av även den enligt program. Den 13 ska den röntgas Jag är inte nöjd med min kropps beteende. När jag inte är det är det svårt att även följa kostrekommendationer. Choklad hjälper mot artros. Kanske. Nu ska jag tydligen böjra föra kost- och motionsdagbok inför plaerat återbesök i Sorsele. Blir alltså att ta en omstart igen nästa vecka. För vilken gång i ordningen vet jag inte!
Vi fick i alla fall fart på majbrasan på valborg. Det verkar som om det mest var den brännbara vätskan som brann, så det blir nog till att tända igen senare. Nu ska jag ta ock fösöka dra gris med hunden en stund, hon sitter här med en sådan i munnen.
