Är våren satt i coronakarantän?
Idag är det 16:nde maj. Då borde isen har dragit sig tillbaka längre från strandkanten kan man tycka. Det har den inte. Det är mycket snö kvar på ängen också. Mitt humör är i botten, jag vill ha sol och värme och vitsippor. Åtminstone musöron på björkarna kan väl begäras, tycker jag. Att vi männsikor är mer eller mindre i karantän kan jag väl stå ut med, men varför våren inte kan dyka upp trots corona kan jag inte begripa. Det är nu meningen att jag ska leverera 3 korta dikter om den nuvarande situationen för uppsättning på "Kärleksstigen" i sommar. Min hjärna vägrar, så därför skriver jag här istället. Känner igen detta när jag ska försöka skriva något som jag vill ska bli bra, då är det lättare att bara skriva på så här.
Min rehab efter höftoperationen går så där. Jag kämpar på med träningsprogram och promenader. Var på 6-veckorskontroll i veckan och fick godkänt med tvekan. Jag borde tydligen kunna gå utan att halta utan stöd nu. Det kan jag bara några steg. Trevlig fysioterapeut sa att det nog kan förklaras med att mina knän inte heller är i ordning så det tar längre tid att återfå styrkan i benet. Fick ännu några övningar att lägga till min varjedagsträning. Jag hade även röntgat min onda axel som är den del som gör ondast just nu. Tydligen hade jag ingen artros i axeln, däremot var det vajsing på diskerna i halsryggen och tillhörande nerver, vilket skulle vara förklaringen till obrukbar arm. Remiss till magnetröntgen på nacken rekomenderades för att se mer exakt vad som var galet. Fysioterapeuten skulle grubbla på vad som borde göras, under tiden fick jag fler övningar att göra även för axeln.
Har iaf lyckats delta i TVns morgongympa varje morgon den här veckan, vilket även lett till träningsvärk. En något trevligare form av värk. Jag skulle få börja träna på motionscykeln igen. 2 minuters första försök var vad mitt flås orkade. Det mesta kan bara bli bättre alltså. Idag gick jag till stugan 2 gånger tillsammans med hunden. Den ena gången utan Tryggve. Ska mer och mer träna att gå utan stöd. Haltade betänkligt vid hemkomst. Sammanlagd gåsträcka 600 m. Passade på att knäppa korten på det trista isläget.
Det här är ljuspunkten i mitt liv nu. Lilla fröken Järntass har haft en härlig tid med rullande i lera och torra kvistar och löv. Allt detta har fastnat i hennes päls. Nu är hon klippt till sin stora förskräckelse, men det kommer in betydlligt mindre skräp nu. Tassarna är även vita igen när den smutsbruna pälsen försvunnit från dem. Få se hur länge det varar. Hon har även lagt sig till med den mindre lyckade ovanan att skrämma cyklister och stora skogsfåglar på vägen och diket, De ska motas bort från vår gård, tack och lov lyder hon mig för det mesta och har ännu inte gått upp på vägen. Men det tar lång tid att få in henne igen, och ett extra vaff måste tydlgen göras efter alla som passerar på vägen ifall de mot förmodan skulle få för sig att komma in på hennes revir. Renar jagar hon bort, men har vett att stanna på behörigt avstånd och inte följa efter dem över diket. Men vi måste nog ta en träningsvända på kommandot "kom hit" igen, det böjrar blir alltför mycket funderanden innan hon faktiskt kommer. Även om hon stannar.
Nyss började det snöa igen. Detta är utsikten från sovrumsfönstret. Det faller betydligt mer snö än vad som syns på bilden. Som tur är så ligger den inte kvar länge. En vacker dag är väl snön borta, så även coronaviruset, och vi kan återgå till det normala igen. Undrar om det blir likadant som förut eller om vi människor fått en tankeställare om vad som är viktigt i livet och för vår planet. Jag ser fram emot att få träffa mitt barnbarnsbarn när man får resa i Sverige igen och pappa ser fram emot besök på äldreboendet. Men han är nöjd med att personalen är iförd gasmask för att förhindra smitta.
Det händer mycket i världen och i närområdet som jag har åsikter om, och skulle vilja skriva mer om, men att sätta åsikter på pränt verkar lika svårt som att skriva dikter. Så därför slutar jag här och nu.
