Om beslut, besvikelser, bilar och (disk)bråck.
Som synes kom jag mig inte iväg hemifrån. Den här bilden är från en av de få kvällar det var sol och inte regnade den senaste tiden. Mitt paradis är ändå otroligt vackert och jag mår bra av att det är ljust dygnet runt. Antalet mygg och knott har tyvärr inte minskats, så fort det inte blåser dyker de upp i massor.
Regnet är välkommet även det, nu fylls brunnen på och jag slipper släpa omkring med tunga vattenkannor för att uteblommorna ska överleva. Men visst vill jag ha tillbaka sol och värme, men måttlig sådan, särskilt som jag inte vågar mig på att bada i sjön igen med tanke på resultatet av det förra doppet.
Jag fattade till slut beslutet att inte åka till min familj i söder. Viljan och önskan fanns, men till och med jag fick ge mig till slut för kroppens tillkortakommanden. Ett mycket oönskat beslut att fatta för mig, men att köra bil i 75 mil med avdomnat ben och otjänlig arm insåg även den mest envisa kärring att det inte är lämpligt. Fortsatta behandlingar prioriterades därmed. Att jag hade svårt att köra blien in till samhället med den osammarbetsvilliga kroppen var nog lite underlättande för beslutsfattandet.
Min underbare fysioterapeut har konstaterat att mitt avdomnade ben och tillhörande smärtor beror på ett diskbråck högre upp i ryggen som helst ska få självläka. Min axel har han inte riktigt kommit på det klara med vae det är för fel på, något envetet är det i alla fall, och han jobbar på att få bort det. Något som jag fått fart på redan är min nacke. Dvs det har börjat knastra i den när jag vrider på den. Ett gott tecken troligtvis.
För övrigt känns hela kroppen som om den gått genom en mangel efter varje behandling. Men musklerna protersterar mindre och mindre. Ända tills han inser det och börjar ta i mer. Då blir det aj aj aj igen. Det finns en inneboende sadist i varje fysiorterapeut och andra som jobbar med att få igång trilskande kroppar, säger han. Och en inneboende masochist i varje frivillig patient, lägger jag till. Jag är full av blåmärken, både sådana som bara känns men även synliga. Ont ska med ont fördrivas. 😉
Det här är foton på min bil. Den har råkat ut för en olyckshändelse. Olyckshändelsen uppstod pga dålig bilförare som missbedömde avstånd. Enbart mitt fel vägrar jag gå med på att det var. Bilen skulle ju på verstad för att reparera ac-anläggnngen. Eftersom vägen till samhället genomgår en reparation även den och det var flera km med stenbeläggning, där asfalten var kvar var det stora hål att snirkla runt och arbetsfordom både här och där bestämde jag mig för att åka omvägen på grusvägen runt sjön. Den hade jag tagit dagen innan och det gick bra DÅ. Där löpte jag mindre risk att få punktering, tänkte jag. Det står även en skylt vid vägarbetet att man bör ta en annan väg om möjligt. Det var precis vad jag gjorde. När jag nästan var framme i samhället från motsatt håll så tog det plötsligt stopp. En stor konstruktion av armeringjärn var placerad mitt på vägen. Storlek som en container, flera meter hög och bred. Strax innan stod en liten "arbetare på vägen"-skylt. Inget mer. Jag stannade och tittade mig omkring. Såg ingen människa och ingen skylt som vägledde vad man skulle ta sig till. På ena sidan var det en liten bit kvar av vägrenen. Jaha, det är väl meningen att man ska åka förbi där då, tänkte jag. Ett stort feltänk. Med högerhjulen nästan i diket hörde jag ett skrapljud frän vänster sida. Ett utstickande armeringjärn hade missats av mig, tyvärr inte missats av bilen. Stannade igen. Tittade framåt. Såg att den smala remsa jag befann mig på smalnade av ännu mer. Insåg att jag hade att välja på att hamna i diket eller låta fler järn skrapa upp min bil. La in backen och lyckade ta mig tillbaka och vända.
Ringde verkstaden och upplyste om att jag inte skulle komma i tid. Mötte en annan bil på min återresa. Efter en stund var den ifatt mig. Den föraren hade tydligen förstånd om att inse att man inte kom förbi hindret och vände även han. Troligen utan uppskrapad bil. Till saken hörde att det spöregnade så bilen var även fullprickig av lera. I skuffen satt en gnällande hund som jag tagit med mig för att vår ständigt återkommande besökare, rörmokaren, skulle komma hem till oss samtidigt så jag tänkte att det blev lättare för dem båda om hunden inte var hemma. Hennes bur satt inte fast som den skulle och den gled alltså fram och tillbaka under mina manövrar med bilen.
Det här är resultatet av rörmokarbesöket. Han hade inte fått rätt grejer att laga toastolen med utan gjorde en provisorisk lösning då han skulle gå på semester och en fungerande toastol kändes nödvändig inför stundande invasion av barn och barnbarn. Skruvmejseln har vi till låns till efter semestrarna.😂Väl framkommen till verkstaden lämnades bilen och jag och hunden blev upphämtade av goda vänner. Dessa bjöd på kaffe och äppelpaj som tröst. Hunden lugnade ner sig efter att blivit kliad och upptäckt att de vi besökte hade en KÖKSSOFFA: Det är tydligen något som hon saknar från sitt tidigare hem. När hon även fick slicka en tallrik med vaniljsås var lyckan fullständig. Efter en stund fick vi hämta bilen. Fick kostnadsförslag på behövlig lagning på nästan 9000kr. Bilen får vara utan AC bestämde jag ögonblickligen. Hem åkte vi den vanliga vägen trots beläggningsarbeten. Det grämer mig att jag inte fotade väghindret, har haft svårt att övertyga vissa om att det faktiskt stod en massa armeringsjärn mitt på vägen.
Fröken Järntass har en period av gräsätning. Vet inte om det är en protest för att hennes älskade husse inte är hemma. Det är inte bra för din mage, säger jag, då det kommer ut otrevligheter både uppåt och nedåt till hennes stora förvåning. Det är alldeles nödvändigt, svarar hon, det är bara för dig matte att torka upp. Alla små och söta hundar måste rensa magen emellanåt. Då hjälper det inte med hundmat, man MÅSTE äta gräs. Ingen fara med sötnosen hon äter och dricker annat än gräs också emellanåt. Att sambon fått sin semester hos släkten är jag glad för. Det hörs hur nöjd han är med att få träffa alla och att "ha nåt att göra" hela tiden, vilket tydligen är ett måste för en lyckad semester. Särskilt som han har sällskap av släktingar och vänner under "ha nåt att göra"-aktiviteterna. Min semesterönskan är att göra så lite som möjligt. Vilket jag också är tvungen att göra innan jag är rörlig igen. Har fått lov att börja använda rullatorn igen för att kunna gå promenader. Idag var första dagen efter "ryggskottet" som jag försökte mig på Sofias gympa. Det gick väl så där, men jag är glad för det lilla. Börjat kunna lägga till lite fler övningar från träningsprogrammet, så det går framåt. Någon kondition ser jag inte till, den måste väl invänta läkning av diskbråck även den. Suck.
Men snart kommer sambon hem och sen är det inte långt kvar till invasionen. Längtar efter dem alla. Har beställt mindre regn och myggor samt mer sol och badbart vatten när de är här. Hoppas på det bästa. 💗
