Gnäll och misslyckanden + lite hopp
I morgon är en annan dag, sjöng Christer Björkman (tror jag det var). i morgon är en annan dag och någongång blir det även en bättre dag, hoppas jag.
När jag startade den här bloggen tänkte jag att jag skulle skriva små roliga kåserier varvat med allvarligare inlägg om olika samhällsproblem. Det visar sig att jag istället använder den till att gnälla. Gnälla över mina tillkortakommanden på olika områden. Det känns idag som att det är det enda jag skriver om.Om jag överhuvudtaget skriver något alls.
Med facit i hand borde vi aldrig ha åkt söderöver i julas. Jag skulle ha litat på min magkänsla, att ingen av oss orkade en resa och en period med mycket folk, oavsett vad sambon tyckte. Visserligen är jag glad över att ha träffat min härliga och stora familj, men att det var ändå för mycket som visade sig inte gå så bra.
Att jag fått svårigheter med bilkörning och att få hjärnan att fungera någotsånär har varit ett stort problem. När jag kör för sakta i dimma för att jag är osäker, när jag inte kommer ihåg kortkoder, tappar bort mina saker och inte kan ta in vad folk pratar om för att hjärnan inte förstår orden, blir det kaos för oss bägge. En sambo med sviter efter hjärtinfarkt klarar inte av att jag inte heller fungerar och då fungerar jag ännu sämre.
Jag har gråtit över att jag inte duger till att avlasta mina barn, att min pappa klagar på min vikt och att jag inte kan hjälpa honom till rullstolen, att sambon inte tror på mina förklaringar, att jag inte orkat träffa de jag vill träffa tillräckligt mycket och att jag inte orkat gå på midnattsmässan på julafton och att jag inte hjälpt till med julfirandet.
Mina underbara barn säger att det inte gör något att jag inte orkar, pappa är glad över att jag kommer när han klar i huvudet, och sambon har egna problem att handskas med som jag inte alltid kan förstå. Att "läsa mellan raderna" är något som jag med min asperger-diagnos inte kan och då blir det ännu mer missförstånd. Önskar jag vore mer åt tankeläsarhållet, det förväntas man som kvinna vara har jag förstått. Att vi båda är sjuka och inte fungerar optimalt är något som vi måste jobba med för att inte bara reta upp oss på varandra.
Eftersom det var så mycket som blev jobbigt mådde jag psykiskt sämre än jag gjort på ett tag. Det enda som hjälper mot ångest är choklad. Och annat godis. Vilket jag ätit i stort sett hela julhelgen, och även en stor del av januari. Min livsstilsförändring har alltså helt misslyckats. Vilket gör att jag mår ännu sämre. Och äter mer godis.
En av mina målsättningar i livsstilsförändringen var ju att fortsätta skriva tillsammans med min skrivarcirkel. Nu inser jag att även min skrivförmåga har försvunnit. Inte bara att jag inte finner rätt ord utan jag har inte heller kvar förmågan att korrekturläsa det jag skriver. Jag, som alltid ser vad som är felstavat, lämnar nu ifrån mig skrift med både stavfel och kommateringsfel.Fruktansvärt nedslående. Nu vet jag itne om jag ska fortsätta i skrivarcirkeln när den startar om, med en hjärna ur balans vet jag inte om jag kan skriva någon poesi mer i mitt liv.
Har fått ökat medicindosen vilket gör att hjärnan går ännu saktare. Med minskad dos får jag ångestattacker och otäcka tankar. Ibland önskar jag bara att någon skulle säga att jag duger även om jag varken gör något eller om jag misslyckas. en utopi känns det som. Skulle inte tro på denne någon i alla fall, misstänker jag. Med de tankarna skäms jag också för att jag gnäller och misslyckas i vardagen när jag faktiskt har människor som har det mycket värre än jag i min närhet, och som har "riktiga" sjukdomar och inte "bara" psykiska problem. Min artros i höft o knä är ju heller inget att gnälla om, går att åtgärda och skulle bli bättre om jag inte misslyckats i livsstilsförändringen.
Men nu ska jag sluta gnälla och försöka se det positiva. Promenader lyckades jag göra även i julhelgen och många av dagarna hemma igen. Mycket tack vare min älskade hund som behöver motionen. Att hon själv påstår att hon absolut inte vill gå några promenader struntar jag i. Träningsprogrammet på övervåningen är återupptaget 1 - 2 ggr/vecka och grönsaker är tilllagade för att återuppta "rätta" matvanor. Min totalsvacka har gett en lten vikuppgång, men målsättningen är att jag ska vända kurvan så snart som möjligt. I morgon ska jag träffa min kontaktperson som varit ett stort stöd för mig i kaoset som december och januari blev i mitt liv. Om det inte är full snöstorm ska vi försöka gå en längre promenad och ventilera senaste händelseutvecklingen på hemmafronten. Idag har jag träffat på en annan kvinna i min omgivning som alltid har en positiv inverkan på mitt mående,
Jag har även idag lyckats skriva ett förslag till överklagan av, i mitt tycke, felatktiga beslut fattade av Försäkringskassan. Eftersom jag fortfarande har problem att fatta mig kort så blev det 3 hela sidor. Jag har aldrig haft några problem med FK, men tyvärr gäller detsamma inte personer i min närhet. Har lämnat skrivelsen till behandlande läkare på vårdcentralen som även han ska försöka få FK att ändra sina beslut.
Dagarna har blivit längre, ljuset är på väg tillbaka och det vore väl 17 om jag inte kan komma mig upp ur svackan och ta itu med livet igen. Samt hitta ett sätt att acceptera mina tillkortakommanden och glädjas åt resterande tid i livet. Vad som händer kan man inte rå över, och jag har mycket att vara tacksam över. Vilket jag också är. Men lite gnäll kan hjälpa mot mycket! ;-)
