Pensionär
Nu är jag pensionär på heltid. En mycket märklig känsla. Till veckan ska jag till jobbet för att skriva på papper att min anställning upphör. Vem är jag nu? Bara en gammal enstöring till ingen nytta? Någonstans hade jag trott att jag skulle klara att jobba på deltid ända tills jag fyllde 65 år. Att jag inte gör det, står fullständigt klart även för mig, men det svider ändå inuti. Ett år har jag varit sjukskriven på heltid. Det är tydligen inte tillräckligt länge för att jag skulle ha hunnit vänja mig vid tanken. Förändringar är som alltid svårt för mig. För att ytterligare öka på ålderspaniken har jag nu blivit med rollator. Ett mycket nödvändigt hjälpmedel för att jag ska kunna förflytta mig framåt och gå promenader, med eller utan hund. Mitt högra ben har nästan helt gett upp sin funktion, numera är det enda det duger till är att värka. Att det var artros i det knäet har jag vetat sedan nästan 2 år, men det har gått att hålla det skapligt i skick ändå fram tills i somras. Så även vänstra knäet som är lika svullet det, men som det bara visade små artrostecken vid tidigare undersökning.
I går fick jag svar på röntgen av höftleden. Den visade artros även där, tydligen av någon snabb sort då det inte syndes något på röntgen när den och knäna röntgades våren 2018, och nu visade den rejäla förändringar. Snabbhet är inget begrepp som stämmer in på mig, vare sig fysiskt eller psykiskt, så varför höftartrosen skulle lägga sig till med det epitetet är oklart och onödigt i mitt tycke. Det är nu skickat en remiss till ortopeden för bedömning om och när en operation ska göras.
Men jag är glad att det faktiskt syndes något på röntgen, är det något "riktigt" fel så går det alltid att åtgärda utan att jag ska få ångest och skuldbelägga mig själv. Att vara en som springer till läkare i onödan och inbillar sig krämpor som endast beror på övervikt, och därmed dålig karaktär, är inte den bild jag vill ha av mig själv. Nu har väl inte sjukvården uttryckt sig på det sättet, det räcker så bra med mina egna tankar.
Nu är det i alla fall dags att sluta gnälla och sätta igång med positivt tänkande. Rollatorn blev ett lyft för mig, idag har jag, fröken Järntass och kung Tryggve tagit oss på en nästan 2 km lång promenad, en klar förbättring. Benet höll nästan hela vägen hem, men när det vek sig kunde jag sitta på Tryggve och vänta tills det bar mig igen. Hunden accepterade den bättre än kryckorna så allt är frid och fröjd på den fronten.
Att rollatorn döpts till "kung Tryggve" beror på att det stod i papperen som medföljde att modellen hette Carl-Gustaf. Då jag inte hade planer på att uppkalla den efter vår monark så bestämde jag mig till slut för att han skulle heta Tryggve. Detta eftersom den skulle göra att jag kände mig trygg vid användandet. För att behålla den rojalistiska anknytningen så blev det till slut kung Tryggve, enligt min äldsta dotters namnförslag. Att den är av manligt kön står fullständigt klart för mig.
Så har jag fått böjra med mina "sockerpiller" igen. Inte för att långtidssockret hade nått extremt höga höjder (53) men då jag har svårt att motionera så tyckte diabetessköterskan att det kunde vara bra att hålla ner det lite mer då det trots allt stigit sedan förra kontrollen. Känns OK, det ska bara bli en kortare tid, tänker jag.
På torsdag nästa vecka ska jag till Sorsele-gården för upptaktsträff inför att delta i ett beteendeförändiringprogram som förhoppningsvis ska få mig att äta bättre, gå ner i vikt och få bättre kondition. Målsättningen är att få vilopulsen i rätt läge och få anpassad träning för min omedgörliga kropp. Jag är så tacksam för att få den här chansen och ska försöka klara utmaningarna. Dags att plocka fram den Oskarssonska tjurskalligheten igen, den har varit som bortblåst den senaste tiden.
Samtidigt har jag varit duktig? och sökt om stöd via LSS. Vad det blir och hur det kommer att gå får jag återkomma till. Det är svårt att erkänna för sig själv att man inte klarar allt sjålv. Något som alltid varit min ledstjärna i livet, "kan själv"! Tack ni som orkar att läsa mina klagovisor och jag lovar att försöka blogga om mitt deltagande i "träningslägret" i Sorsele.
