V3 mm
I morgon bär det iväg till Sorselegården för en veckas "träningsläger". Väskan är packad, den är tung. Sedan mina barn blev vuxna har jag slutat kunna packa förnuftigt. Den kan vara bra att ha med, tänker jag om alltför för mycket när jag ska resa bort. Nu hade vi fått en packlista, vilket inte underlättade, den visade på att jag var tvungen att stoppa ner ännu mer. Men tror inte jag har glömt något, och har jag det får jag överleva ändå. Förutom denna tunga väska ska jag ha med Tryggve, kryckorna och en kudde. Planerar att vara klar för avfärd absolut senast halv 7, för att vara framme till frukosten. Den här veckan har jag inte varit särskilt duktig med att följa planen med mat och träning. Men jag ska ju jobba på att inte klaga på mig själv utan se vad jag gjort bra istället för misslyckanden. Många av dagarna har jag ätit halva tallriken med grönsaker, och godis bara på helgen. 4 dagar har jag cyklat på motionscykeln och gjort hela träningsprogrammet för höft, knä och arm. Helt enligt planering,så där får jag vara stolt. Även avslappningen är gjord enligt plan. De flesta dagarna har det gått att gå halvtimmeslånga hundpromenader också, något som jag är nöjdare med än min hund är.
En av promenaderna höll på att ta en ände med förskräckelse. Att komma hem så snabbt igen som möjligt är ju fröken Järntass mål med koppelpromenader. Hon har lärt sig att vi vänder efter ett tag när vi går åt "rätt" håll på vägen, sen när vi gått tillbaka går vi på den uppskottade vägen till stugorna, så får hon springa hem därifrån utan koppel. När vi den dagen hade gått över vägen och vänt hemåt igen gled kopplet plötsligt ur min hand. Innan jag hann reagera hade hunden ifråga upptäckt sin frihel och satte full fart hemåt. Stanna, stopp, eller KOM HIT hördes inte fram till den fullt fokuserade hunden som hade målet tydligt utstakat. Hem skulle hon, rakt fram utan att vrida på huvudet eller ta någon hänsyn till vrålande matte eller passerande bilar. Att se henne rusande med kopplet hängande, och mig efter med rollatorn och haltande försöka springa efter måste ha varit en syn och en skrämselchock för alla, även för långtradaren som gjorde en stor sväng runt oss båda. En vänlig ung kvinna som passerade oss och lade märke till min oförmåga att få stopp på hunden, vände bilen och ställde den i vägen för den framrusande hunden. Hon fångade in kopplet och mötte upp den i det närmaste hysteriska matten och återlämnade kopplet med tillhörande förnärmad hund. Jag är djupt tacksam för att allt slutade väl och har sedan dess dubbelkollat att jag har kopplet fast förankrat på Tryggve. Hunden fnös åt oss, "jag hade ju tagit raka vägen hem", sa hon.
Det som inte har fungerat denna vecka är kaffebrödet. Nu var det visserligen planerade frosseritillfällen, men de får inte bli till en vana, och man behöver kanske inte äta allt som serveras, även om det är gott! Fast jag hade bestämt att jag fick äta det som bjuds, vare sig det var klokt eller ej. I torsdags hade de avtackning för mig på jobbet. En god tårta bjöds det på och jag åt en STOR bit. Jag lyckades hålla mig ifrån att gråta tills jag kom i bilen på väg hem. Känns så konstigt att inte höra till en arbetsplats längre, och att se att så många av mina arbetskamrater ställde upp och kom för att fira av mig hade jag inte förväntat mig. De sa många fina saker om mig, svårt att ta in att de kan vara sanna, och jag fick en jättebra present, presentkort på blomsteraffären (som i vanlig ordning häromkring inte enbart säljer blommer utan en hel del annat också). Så fina människor som jag haft förmånen att få arbeta tillsammans med.
Nästa frosseri inträffade i går på namngivningskalas för en av mina "nästansläktingars" barn. Otroligt mycket gofika fanns det och jag smakade på alla sorter. Kändes behövligt då det förutom massor av fikabröd även fanns massor av människor, varav jag kände ungefär hälften. Trevligt var det och min hjärna var slut av intrycken efteråt, men hade inte förväntat mig annat och var glad över att räknas in i bjudkretsen. Dessutom fick jag lära mig något nytt. En viss sorts traktor uppfanns av en man som hette Theofron i förnamn. En kunskap som kanske kan vara bra att ha i framtiden, vem vet.
Nästa frosseri inträffade i går på namngivningskalas för en av mina "nästansläktingars" barn. Otroligt mycket gofika fanns det och jag smakade på alla sorter. Kändes behövligt då det förutom massor av fikabröd även fanns massor av människor, varav jag kände ungefär hälften. Trevligt var det och min hjärna var slut av intrycken efteråt, men hade inte förväntat mig annat och var glad över att räknas in i bjudkretsen. Dessutom fick jag lära mig något nytt. En viss sorts traktor uppfanns av en man som hette Theofron i förnamn. En kunskap som kanske kan vara bra att ha i framtiden, vem vet.
Nu ska jag samla ihop mig och försöka sova innan morgondagen. Jag vill ju helst inte vara någon annanstans än hemma, en uppfattning som delas av hunden. Men en vecka ska jag väl klara av att vara borta från min plats på jorden även om jag kommer att sakna både sambo och hund. Vad de kommer att äta när jag är borta vill jag inte tänka på, misstänker att hunden kommer att få betydligt mer korv än lämpligt. Jag har gjort i ordning matlådor åt sambon och instruerat honom i hundmatsserveringen, mer kan jag inte göra! Nu oroar jag mig mest för grupparbeten i Sorsele, något som inte passar mig alls. Önskar även att mitt ben skulle bära mig, men det verkar det inte tänka sig. De sista nätterna har jag drömt mardrömmar om att jag skulle flytta, inatt var vi tvugna att få in allt bohag i en etta med delat kök.Dessutom skulle även barnen rymmas för de var inte vuxna än. Jag var glad när jag vaknade och insåg verkligheten, för i drömmen så hade min sambo löst flyttproblemet med att ordna en större lägenhet, där alla 3 flickorna skulle få dela rum i hallen och vi sova i en alkov i vardagsrummet, men på tredje våningen och dit tog jag mig inte med benet. Misstänker starkt att min oro för Sorseleveckan har något att göra med mina flyttdrömmar. Det ska nog gå bra. Upprepar jag det tillräckligt ofta blir det kanske sanning!
