Överväganden
Jag har inte skrivit här på länge. Kan i viss mån förklaras med en bruten arm som hindrat mig från att skriva med båda händerna och till en större del med att "fröken Järntass" har flyttat in hos oss. Nu har jag börjat skriva (förhoppningsvis) roliga inlägg på Facebook igen om vårt liv med hund, oftast ur hundperspektivet. Det ger mig tillfredsställesle att skriva dessa inlägg och de som eventuellt ogillar dem kan ju hoppa över att läsa. ;-)
Jul och nyår tillbringades i Avesta med omnejd tillsammans med min numera stora familj. Pappa är glad att få besök varje dag och jag är glad att träffa barn och barnbarn och mina vänner som betyder så mycket för mig. Jag älskar min stora bullriga familj, även om jag inte alltid orkar med den. Men eftersom mina barn tycks ha tagit som sin uppgift att stoppa mig i säng, vare sig jag vill det eller ej, så hoppas jag att det tyder på att mina tillkortakommanden är accepterade. Att jag lyckades bli förkyld i samband med vistelsen söderut är mer regel än undnantag, så det skriver jag inget mer om.
Samtdigt så är det med vemod jag inser att vi alla börjar bli äldre. Med cancer x flera och demenssjukdom inom bekantskapskretsen så känns det ibland som om det blev det som sammanfattar Avesta-tiden den här gången. Båda delarna är ett rent helvete i mina ögon och drabbar alltför många och alltför tidigt. Jag är tacksam att jag bara har mer "vardagliga" krämpor som inte är livshotande på något sätt och vis.
Trots att jag inte är allvarligt sjuk så är jag ändå i en sits där jag måste göra överväganden inför framtiden och fatta vissa beslut. Så svårt för mig som behöver lång tid på mig för beslutsfattnade i både stort som smått och har behov av att väga för och emot minst 100 gånger.
Jag har nu varit sjukskriven sedan september. Min målsättning har hela tiden varit att få in rutiner för träning och förbättra mitt fysiska mående för att sen återgå till mitt jobb. Jag har trots allt ett anpassat arbete på 25 % efter mina tidigare utmattningsepisoder och jag trivs med både arbetsuppgifter och arbetskamrater. Och för mig har det alltid varit viktigt att vara bra på något och göra mitt bästa i alla situationer.
Jag har nu varit sjukskriven sedan september. Min målsättning har hela tiden varit att få in rutiner för träning och förbättra mitt fysiska mående för att sen återgå till mitt jobb. Jag har trots allt ett anpassat arbete på 25 % efter mina tidigare utmattningsepisoder och jag trivs med både arbetsuppgifter och arbetskamrater. Och för mig har det alltid varit viktigt att vara bra på något och göra mitt bästa i alla situationer.
Nu måste jag överväga om jag ska acceptera mina psykiska tillkortakommanden och ansöka om hel sjukersättning eller om jag ska kämpa för att ta mig tillbaka till arbetslivet. Ett svårt övervägande. Rent konkret inser jag att i det skick min hjärna är så skulle jag faktiskt inte klara mina arbetsuppfter. Bokstäver och siffror lever sitt eget liv i mitt huvud och blir inte det jag tänker som kommer ner i mina fingrar eller över mina läppar Plus att de lever ett eget liv däruppe bland hjärncellerna så det blir totalt kaos för det mesta. Att vara på ett arbete och inte kunna utföra det som jag vill och kräver av mig själv är inte ett alternativ, då skulle jag bryta ihop "på riktigt".
Samtidigt så dyker tankarna upp om vem jag är om jag ger upp arbetslivet redan nu. När jag fick den här tjänsten där jag bor så var min plan att fortsätta tills jag blir 65 år, något annat hade jag aldrig tänkt mig. Samtidigt måste jag orka satsa på att förbättra mitt fysiska mående, inget som blir bättre av att kroppen blir lidande för att huvudet inte orkar. Eftersom jag fortfarande sover nästan varje eftermiddag, och blir helt slut bara av att åka och handla, så vet jag inte hur och när jag ska orka leva det liv som är minimum av mina och andras krav på mig.
Någonstans känns det som om jag blir "aspigare" ju äldre jag blir. Behovet av att ha kontroll på vad som händer och fasta rutiner blir mer och mer ett måste för att hålla fast vid verkligheten. Alltför ofta blir det också missförstånd mellan mig och andra för att jag inte har förmågan att förstå hur andra menar och känner om de inte talar om det. Att läsa mellan raderna är ännu svårare som äldre och jag skulle ständigt behöva någon som tolkade omgivningen åt mig och hjälpte omgivingnen att tolka mig. Vilket inte kan begäras, naturligtvis.
Jag vill ju också göra så mycket annat också men vågar inte för jag känner mig så osäker i nya sammanhang och det är alltid säkrast och tryggast att stanna hemma. Särskilt när möten med männsikor tar så mycket energi. Men jag vill inte sluta som en osällskaplig eremit, men vet inte hur jag ska orka leva på något annat sätt. Eller kan det "bara" förklaras med åldrandet och att jag kanske ska tillåta mig att inte göra något? Och det i sin tur kan leda till att jag orkar och duger? Många frågor surrar i huvudet på mig och jag antar att när jag väl fattat ett beslut så kommer mycket att kännas lättare. Hoppas jag iaf. Jag får väl fortsätta att överväga för och nackdelar några månader till. Jag VILL faktiskt jobba!
Tack o lov för vår älskade hund som ger mig mycket annat att tänka på och som är mycket nöjd med den tid vi tillbringar i liggande ställning. Samt ger mig en anledning till att gå ut varje dag och aktivera mig och henne på olika sätt.. Då det envisas med att var kring 30 gr kallt ute får vi se till att göra saker inomhus och jag börjar få in lite rutiner igen. Viktigt för oss båda tror jag. Och hon älskar mig oavsett vad jag klarar att göra eller ej. En stor glädje är hon i mitt liv.
Tack o lov för vår älskade hund som ger mig mycket annat att tänka på och som är mycket nöjd med den tid vi tillbringar i liggande ställning. Samt ger mig en anledning till att gå ut varje dag och aktivera mig och henne på olika sätt.. Då det envisas med att var kring 30 gr kallt ute får vi se till att göra saker inomhus och jag börjar få in lite rutiner igen. Viktigt för oss båda tror jag. Och hon älskar mig oavsett vad jag klarar att göra eller ej. En stor glädje är hon i mitt liv.
