Idag är min känsla ett stort vemod. Vemod över tiden som går och de avsked som är oundvikliga, i stort som i smått. Idag sa jag adjö till min pappa. Med tanke på att han är över 90 år så vet jag aldrig om vi kommer att ses igen när vi tar farväl. I går sa jag hejdå till mina äldsta vänner, bl.a. till min "nästansyster" som jag nästan alltid haft i mitt liv. Jag vet inte hur jag hade klarat mig genom livet utan henne, och nu blir vi gamla på skilda sätt och på skilda håll. 

Idag blir det även hejdå till de flesta barn och barnbarn, där är det farväl till barnatiden och välkommen ungdomar för flera av dem. Till och med de minsta småtjejerna är inga bebisar längre. Farväl får jag också ta av min förmåga att vara barnvakt. Inte för att den någonsin har varit stor, men utan hjälp hade jag inte klarat helgens uppdrag. En tanke kommer allt oftare också är om det snart kanske blir nödvändigt att ta avsked från mitt yrkesliv. 

Trots alla vemodiga tankar så är jag lycklig och nöjd med mitt liv. Det ska bli skönt att komma hem till mitt paradis på jorden igen, och snart är det jul och då kommer jag tillbaka hit igen och får krama om mina nära och kära, samt sucka över min brist på ork. 😉