Att inte orka....
Hösten är här. Så även höstdepressionen. I år är det värre än på många år. Jag orkar inte göra något av det jag vill och min hjärna är invirad i tjocka yllefiltar. Jag hittar inte mina tankar och de tankar jag hittar snurrar bara runt runt och talar om hur dålig jag är som inget orkar av allt jag vill och kan.
När det känns som om jag tappat kontrollen över mitt liv och mina tankar och känslor så blir mitt kontrollbehov i vardagen större än vanligt. Vilket blir prövande för min omgivning när jag behöver ha koll på allt och inget. Och ändå tappar jag bort minnet av det jag försöker på kontroll över. 110% kontrollbehov säger luttrad sambo som inte har det lätt.
Tappar fotfästet gör jag också både bokstavligt och bildligt. Ni vet, känslan när man oväntat kliver ner i ett hål och marken försvinner under fötterna. Den känslan dyker upp utan förvarning rent fysiskt, trots att jag sitter stadigt på en stol. Andas, att hålla fast vid verkligheten, hur svårt kan det vara?
.
Läkarbesök igår. Sjukskrivning. Ökad medicin. Nej, det var ingen bra idé att vara hemma en vecka och sen gå till jobbet och göra månadens utbetalningar och SEN vara sjukskiven lite längre, sa doktorn. Dagens besök på jobbet gjorde att jag insåg att läkarens bedömning nog var rätt, jag skulle vara hemma nu och inte sen eftersom jag faktiskt inte begrep vad jag brukade göra. Men jag vill jobba, jag vill klara av det jag ska göra, jag vill känna att jag är bra på någonting, jag vill inte att mina arbetskamrater ska få mer att göra för att jag inte kan ta mig samman.
Sen kommer tankarna smygande. Inte behövs jag på jobbet, de andra klarar allt mycket bättre och snabbare än en gammal kärring som inte ens begriper sig på dataprogrammen. Och inte klarade jag av att vara barnvakt utan hjälp när jag var söderut och inte klarar jag det och inte det osv. Min kropp äcklar mig och inte klarar jag av att träna mm mm. Inte är jag till mycket glädje för någon när jag faller ner i sjävömkans svarta hår.
Men något jag lärt mig med åren är att det faktiskt går att hitta en ljusning även i de svartaste nätterna, att det kommer bättre tider och jag kommer att hitta mina tankar och min livsglädje igen. Det gäller bara att hålla ut och ta dagen som den kommer och släppa alla krav. Tids nog får jag försöka reda upp vad som falerat när jag var under isen.
När mörkret börjar vända i mitt inre så kommer mörkret utomhus att öka lavinartat fort. Men det mörkret är en annan sak, det är som det är, och ytterligare en anlledning att låta livet gå på sparlåga tills jag återhämtat mig och känner igen mig själv igen.
Promenader, träningsprogram för artrosleder och kanske lite matlagning och skrivande är vad jag planerar att fylla dagarna med den här hösten. Allt som jag vet att jag behöver för att må bra, tycker är roligt och orkar med. är planen. Sen får vi se om det flyttar in någon ny hund i höst eller till våren. När det än blir lovar jag att försöka återkomma med mer humoristiska och trevliga inlägg.
Jag funderade om jag skulle publicera det här eller inte. Men kom fram till att det inte är någon större skillnad mellan att ha fibromyalgi, högt blodtryck, artros i knäna eller psykisk ohälsa. Eftersom jag har alltihol så anser jag att jag inte behöver skämmas för min nuvarande status. Kan den sen hjälpa någon annan att inse att vi är flera med den här sortens problem så är jag glad för det.
