Om lervälling. halka och november
En ljuspunkt i novembermörkret är blommande novemberkaktusar. Övriga ljuspunkter är det dåligt ställt med. Snart får jag tända adventsstjärnor och julbelysningar, något som jag ser fram emot. Jag, som alltid varit så noga med att inga stakar tänds före 1:a advent, har sedan jag flyttade till Norrland börjat tända minst en vecka för tidigt. Enda sättet att stå ut med den mörkaste tiden. Jag kan inte förstå varför det först ska komma ner massor av snö om det sedan direkt blir plusgrader och nästan all snö smälter och förvandlas till lervälling och vattenpölar. Sedan fryser det på och följden blir att man inte kan gå ut utan att vara rädd fär att slå sig fördärvad, alternativt bli lerig upp till knäna. Den lilla tid som är ljust ute är inte ljust för det är ett tjockt lager med dimma som skymmer sikten. Om vädrets makter hade något förstånd så skulle det först bli kallt, sedan snö och sen kunde det hålla sig så. Vanligt sunt förnuft, ska det vara så svårt att begripa för vädermakterna?
På sjön ser det ut att vara is. Alldeles blankt, eftersom snön som la sig på den första isen har töat bort. Jag misstänker även att själva isen har töat, så trots att den ser ut som en perfekt spegelblank skridskois så tänker jag inte ge mig in på att prova hållbarheten. Ingen större risk att jag skulle göra det då jag, förutom möss, är extremt rädd för isars hållbarhet, eller kanske brist på hållbarhet. Och jag äger inte ens ett par skridskor och kan inte åka sådana heller för all det. Spark och broddar kanske, men jag lovar, kommer inte att testa. Hoppas min granne har förstånd nog att inte köra ut skotern på isen som han brukar göra på fars dag. Det är inte bra med vinterbad för de som inte ens badar på sommaren. ;-)
På gården är det blankis. Skrovlig sådan. Sambon har sandat gångar så jag inte ska slå ihjäl mig. På vägen är ett tunnt lager av is ovanpå asfalten vilket gör både bilkörning och promenad längs vägen förenat med livsfara. Eftersom hundhotellet inte har några gäster för tillfället så slipper jag promenera utomhus, är duktig och cyklar lite på motionscykeln i gästrummet i stället.
På gården är det blankis. Skrovlig sådan. Sambon har sandat gångar så jag inte ska slå ihjäl mig. På vägen är ett tunnt lager av is ovanpå asfalten vilket gör både bilkörning och promenad längs vägen förenat med livsfara. Eftersom hundhotellet inte har några gäster för tillfället så slipper jag promenera utomhus, är duktig och cyklar lite på motionscykeln i gästrummet i stället.
I min hjärna är det fortsatt lervälling också. Men någonstans känns det som om jag är på väg att försöka kravla mig upp ur gyttjan som lamslår både kropp och själ. Smutsleriga tankar kan ibland brytas av små solstrimmor som känns lika halkiga och förädiska som den nylagda isen att försöka förlita sig på. Men i takt med att det blir "riktig" vinter, med snö och adventsstjärnor som lyser upp tillvaron, så ska nog även jag titta upp som en julros i vinterrabatten. Nåja, en mycket märklig och tilltuffsad ros, men en liten novemberkaktusblomma kanske.
Det finns hopp om livet även i mörkret, det måste jag tro och även försöka känna. Och så småningom kommer nog en ny hund att flytta in hos mig, vet ej vem och när än, men beslutet är nu fattat att vi ska ha en till familjemedlem. När den rätta dyker upp. Och för mig, som vanligtvis tar i snitt 3 år på mig att fatta ett beslut, är det ett stort framsteg. :-) <3 Trevlig november alla, snart är det jul!
