I går kväll var världen suddig. Det var dimma från sjön. Så mycket dimma att jag först undrade om det brann någonstans i närheten. Men såg att det steg upp som rök från sjön där isen spjärnade emot den den oundviklga smältan som sker varje vår. Luften var varm och fuktig och hur mycket isen än kämpade så var dess kamp dömd att misslyckas. Under den våldsamma striden mellan isvattnets kyla och den plötsliga sommarvindens värme kokade luften som steg upp och omslöt mig i vårkvällen. Älvor som dansar, brukar dimslöjor föreställa, nu kämpade de nog snarare en sista strid inför sommarvilan.

Vår, förresten. Jag har efter 8 år här i norr fortfarnade svårt för att acceptera att våren inte finns här på samma sätt som jag är van vid. Den underbara tid när värmen sakta letar sig in över världen, tussilago sticker upp sina knoppar mellan den fortfarande vintervilande markens torra rester, och så småningom täcks hela världen av en enda stor vitsippsmatta. Sommaren letar sig fram mellan björkarnas försiktiga färgskiftning från lilla till svagt ljusgrönt och stilla flyter tiden fram mot häggens knoppande njutningsfulla väldoft.

Här är det ingen stilla långsamflytande övergångstid mellan vinter och sommar. Vår, det är att åka skoter och sitta på sjön och pimla, säger infödingarna. I min vårvärld är det inte snö och is, det hör definitivt till vad jag definierar som vinter. Efter vintern kommer de ca 2 veckor då jag verkligen undrar över varför jag valt att bosätta mig på en plats där det enda som finns är lera. Och ännu mer lera. Och sen lite mer lera och översvämmningar. Och plötsligt. från en dag till en annan så försöker sommaren bryta fram. Och då är vi tillbaka till kampen. Kampen mellan vinter och sommar, som kan kallas vår om man är välvilligt inställd.

Visst njuter jag när värmen börjar komma tillbaka och isen snart är borta från sjön. Och det ljus som börjar finnas snart hela natten nu har inte sin jämförelse längre söderut. Men jag blir lika chockad varje år när jag plötsligt upptäcker att perennerna börjar grönska i rabatterna och växer lika fort över en natt som de borde behöva minst en vecka på sig för. Det är spännande att se hur högt vårfloden ska nå detta år, har mitt riktmärke från min första vår här, då var vattnet nästan uppe vid terasskanten vid stugan. Det höjdrekordet verkar klara sig med 1 dm i år. Att badstranden och lillholmen är under vattenytan, det fenomenet förekommer varje år, men med de otroliga snömängderna som varit den här vintern och den plötsliga sommarvärmen som kom, gjorde att jag nog trodde att det skulle svämma över mer innan det vände.

I går satt jag även i mitt uterum och njöt av ledighet och vila. Regnet smattrade sällskapligt på taket och ackompanjerade en känsla av ren lycka. Här är hemma och så vackert att det nästan gör ont i mig. Det är inte ofta de känslorna av ren och skär välbefinnande dyker upp, men när de gör det så håller tacksamheten över att bara finnas till på att rinna över och förvandlas till glädjetårar. Det finns så mycket att vara tacksam över, här på min egna plats på jorden, och så mycket man tar för givet och glömmer att glädjas över. Men jag skulle gärna byta ut lite av leran mot en vitsippsmatta. Men man kan inte få allt här i livet!