Det är inte bara tråkigt att städa, till råga på allt så orkar jag inte lika mycket som förr. Inte för att jag klarade så mycket förr heller, men att jag blivit ännu sämre i kroppen och knoppen med stigande ålder kan göra mig rosenrasande. Vilket inte gör mitt humör bättre. Och att placera ut dukar på "rätt" ställe tar massor av energi. Och jag VET att saker tar längre tid när man blir äldre OCH att dukar inte borde ha bestämda platser (och de som inte får någon plats kommer inte att vara ledsna på mig) men jag ogillar alltihop ändå.

Under min städning hade jag på prinsbrölloppet på tv-n. Inte för att jag är mycket för kungligheter utan för att jag tycker om att titta på klänningarna, och i det här fallet även på hattarna, och lyssna på musiken. Och eftersom jag inte har min republikan till hund kvar så fick sändningen vara ostörd. Hon hade för vana att morra och skälla på allt vad kungligheter heter, så man hade inte mycket behållning av de programmen då. MIN stora behållning av dagens bröllop var den amerikanska prästens predikan. En mycket klok och tankeväckande sådan, det hade jag inte förväntat mig under det här spektaklet. Om ni inte har hört den, rekommenderar jag verkligen att ni letar på den någonstans och lyssnar! 

När hockeyn började hade jag städat klart. När jag bytte kanal till trean sa tv-n att jag inte hade något programkort för den kanalen så jag kunde inte se den. Jag tog ut och satte in kortet. Då sa tv-n att jag inte hade någon fungerande antenn så jag skulle inte kunna se den utan att fixa den. Efter ett akut utbrott av min välkända sladdallergi, och en allvarlig misstanke om att vattenandarna var lösa igen, så upptäckte jag att en sladd hade åkt ur boxen. Lyckades trycka in den på rätt ställe, bad vattenandarna om ursäkt, och fick på så sätt igång kanalen lagomt till nedsläpp! Matchen gjorde susen för mitt dåliga humör, i morgon spelar vi final!  Härligt!