Det har jag varit sen igår då sambon åkte till Umeå för lite släktumgänge. Det är skönt att vara ensam hemma, tycker jag. Visst älskar jag min sambo och trivs med att ha honom här, men fick jag aldrig vara ensam hemma så tror jag att jag skulle bli vansinnig. Ju äldre jag blir, ju längre tid behöver jag vara "ifred" för att orka återhämta mig från alla intryck som finns överallt. Osocial, ja det är bara förnamnet på mig nu för tiden.

Förresten har jag ju alltid haft stort behov av s.k. egentid. Jag minns tiden när barnen växte upp och det var fullt liv hela tiden. Visst var det roligt att ha dem omkring sig och roligt att ha ett jobb som innebar att jag träffade ännu fler människor. Idag skulle jag inte klara av ett liv med så mycket som snurrade runt omkring mig.

En gång så skulle jag i samband med en enkät inom sjukvården svara på en massa frågor om mitt liv. Jag minns att en av frågorna var "hur ofta känner du dig ensam"? Och jag kryssade i alternativet "aldrig". Döm om min förvåning när det visade sig i resultatet att jag hade jättebra poäng på området "upplevd ensamhet". Jag försökte förklara att jag inte alls menat det som ett positivt svar, jag tyckte ju att ensamhet var en bristvara i mitt liv, alltså var det dåligt att jag aldrig hade tillfälle att känna att jag var ensam. Så hade den som gjorde enkäten inte menat. Enkäter är en sak som jag har extremt svårt för, oavsett vad de handlar om. Jag misslyckas alltid med att förstå frågorna. Men det kan jag resonera omkring en annan gång.

Något som jag haft svårt att förstå är när andra människor undrar om jag inte var rädd när jag flyttade själv ut på landet till ett gammalt hus där man inte kan se till närmaste granne. Jag hade aldrig funderat över att det kunde finnas något att vara rädd för här, och kände mig aldrig rädd när jag bodde här helt själv eller tillsammans med katten som var min första sambo här på Näset. Med tiden så läste jag ju om ensamma äldre som blev rånade i ensligt belägna hus och började ha ytterdörren låst på nätterna. När jag kom ihåg att låsa. Men här finns ju inget värt att stjäla ansåg jag, så varför skulle någon bryta sig in här. Och några vilda djur skulle väl knappast ta sig in här när det finns milsvida skogar runt omkring. Det fanns ju möss att vara rädd för, men det var det enda som kunde skrämma mig, och förnuftsmässigt insåg jag att mössen var lika rädda för mig. Kan väl säga att min 2-benta sambo fick mig att inse att inbrott kunde ske så sen han flyttade in är det låst på nätterna. När hunden flyttade in kunde det kännas lite otäckt ibland då hon hade för vana att påstå att det fanns hemska saker överallt i mörkret och kunde sätta sig och stirra in i en vägg o skälla på ingenting. Förmodligen på möss det med.

Idag har jag jobbat på förmiddagen och sen på eftermiddagen har planterat lite frön i krukor för senare utplanteriing. Det är så varmt att jag tycker det känns som sommar ute, men tror att det är för tidigt för utomhusplantering när det fortfarande finns snöhögar kvar på tomten. Idag har i alla fall sista isen försvunnit från sjön och gräset och björklöven har börjat grönska oroväckande fort. Innan jag hinner fatta det så är det väl dags att klippa gräs. Medan jag var ute och grejade med planteringen så började min brandvarnare tjuta. Eftersom jag inte har lagat någon mat (värmde kyckling i micron när jag kom från jobbet) eller använt någon form av maskiner och inte heller lyckades finna några spår av rök någonstans i huset så kan jag bara konstatera att de onda andar som brukar hemsöka mina vattenledningar förmodligen passade på att göra en utflykt till brandvarnaren när jag var ensam hemma. Jag har skruvat ner den och upplyst den om att jag inte tolererar såna här dumheter. Till straff får den ligga på köksbänken utan batteri tills sambon kommer hem i morgon. Då har jag haft min dos av självvald ensamhet och blir glad att träffa honom igen.

Nej, det brinner ingenstans, jag har verkligen kollat! Om den inte reagerar på dammiga fönster som solen lyser in igenom så är det förmodligen batteriet som börjar bli dåligt!