På vägen som vi måste gå över för att komma till skogen låg det en överkörd död mus. Jag hann stoppa gästen från att provsmaka den. Sedan min katt inte längre finns bland oss har antalet möss i omgivningen ökat dramatiskt. Så länge de håller sig utom syn- och hörhåll kan jag tolerera deras närvaro. Men en död mus är en bra mus, det står jag fast vid. Men en uppäten mus kan leda till andra otrevliga problem.

Sen travade vi iväg i gamla traktorspår och vidare efter en av de fåtal stigar som finns i den här skogen. Jag har inte utforskat skogen speciellt noga, dels för att min lilla hund inte uppskattade otäcka skogspromenader, och dels för att jag, med ett så gott som obefintligt lokalsinne, är ganska säker på att jag inte bör villa bort mig i norrländska skogar. Detta efter mina erfarenheter av att villa bort mig i skogarna i Avesta-trakten. Men där har jag alltid kommit fram till en väg så småningom och kunnat räkna ut var jag befann mig så någon vänlig själ kunde komma och hämta upp mig med bil. Misstänker starkt att det inte löser sig lika lätt om jag gillar bort mig här, så därför är jag noga med att endera ha vägen inom synhåll, eller att inte avvika från traktorspåren.

Nu följde vi den stig som jag gissade borde leda någonstans. När jag började tycka att vi gått väldigt långt så undrade jag om stigen kanske fortsatte ända till Malå utan att korsa någon annan stig eller väg. Gästen hade inget svar på den frågan, men verkade vara beredd att gå hur långt som helst. Det var inte jag, så jag kom på den "smarta" idén att se om Google Maps kunde visa mig var jag var och om jag var i närheten av någon väg, eller om det var bättre att vända och ta samma väg tillbaka.

Nu är det ju så att jag o Google Maps inte brukar komma överens. Det gjorde vi inte nu heller. Den visade att jag befann mig mitt ute i ingenstans. Det visste jag redan. Knappade in hemadressen med en förhoppning om att den skulle visa mig närmaste vägen hem. Den visade en väg. Startpunkten på den vägen låg ungefär lika långt från den platsen jag befann mig på som hemmet, fast åt ett annat håll. Startade iaf vägbeskrivningen som upplyste mig om att jag skulle "köra"! åt nordväst. Jag valde att istället följa stigen tillbaka, trots att den gick i sydvästlig riktning. Tror jag i alla fall. 

Gästen verkade inte lika pigg på att vända hemåt som jag. Dessutom försökte han övertala mig om att avvika från stigen och följa något intressant doftspår i stället. Nog för att han kanske är mer hemmastadd i den här skogen än vad jag är, men att följa stigen var inte förhandlingsbart fick han veta. Jag lät vägbeskrivningen vara på för att höra om den hade något vettigt att säga. Ungefär halvvägs hem sa den att gps-signalen var försvunnen. För övrigt var den tyst, kanske lika bra det. 😀 Hem kom vi till slut, och vi hade nog inte gått så långt som jag trodde, för det tog bara ca en halvtimme från vändpunkten och hem.

Nu har vi druckit vatten och lagt oss att vila på sängen i gästrummet. Eftermiddagens plan är en badutflykt ner till sjön. Fast blåser det så här så får nog gästen bada själv idag också.