Uppstartsträff
Igår var jag på uppstartsträff inför mitt deltagande i Sorselegårdens program för beteendeförändring. "Träningslägret" har jag döpt det till, i positiv anda menar jag det.
Att komma iväg hemifrån halv 8 på morgonen var första utmaningen för mig. Klarade det så när som på 5 min. Med hjälp av sambo som körde fram bilen och lastade kung Tryggve i skuffen.
Enligt vägbeskrivning på Internet skulle resan ta en timme. Det gjorde den. + 5 minuter även där. Berodde nog på att jag körde försiktigt när det var - 1 gr och snöblandat regn. Samt att mitt ben inte gillar bilkörning. Fram kom jag i tid för starten kl 9, även fast både Tryggve och benet krånglade lite vid utlastning och ingång. Jag är tacksam för att jag nog hade närmast resväg av deltagarna.
Väl framme blev det inskrivning, invägning och blodtryck+pulskontroll. Vad som kan sägas om det är att blodtrycket ligger bra, mitt frikort för sjukvård gick ut dagen innan och resterande behövs förbättras.
Sen blev det konditionstest. Att min kondition är obefintlig vet jag utan test. Jag var även tveksam till om den skulle gå att genomföra med mitt ben. Vi försöker, sa sjukgymnasten. Gärna, sa jag. Med hjälp av en pall kom jag upp på motionscykeln. Hon fick hjälpa mig att starta igång trampningen då jag inte kan trampa med höger ben, men sen gick det "bra". I alla fall gick hjulen runt. Svullnaden kring ljumsken fick jag lov att trycka ner med handen för att det inte skulle göra för ont när den klämdes ihop vid varje varv. Kniven i vaden och knäet gav sig också till känna. Men jag klarade det, och fick "svart på vitt" att min kondition var betydlgt lägre än normalt för min ålder. Det kan ju bara bli bättre då......
En god lunch serverades och jag hittade en ny favoritdryck, kanelte. Varmt vatten med kanelstänger. Jättegott! Härligt att få mat tillagad av någon annan och med mycket grönsaker som också det tänkts ut av någon annan. Min matlagningsfantasi har minskat med åren, även om jag fortfarande tycker det är roligt att laga mat. Men slippa göra det känns som en lyx. Vilket inte innebär att jag skulle låta någon annan laga mat i mitt hem speciellt ofta. Kung Tryggve var väl lämpad att forsla tallrik och glas på.
Sen var det rundvandring och information. Känns bättre att veta att jag ska vara där en vecka nu när jag har en bild av hur rummen och "träningsanläggningen" ser ut. Det verkar bli fullt program dagtid, bra det, och de tror att jag ska klara deltagande i den fysiska träningen med viss anpassning utifrån det mer eller mindre obrukbara benet. Parallellt med det här programet väntar jag på tid för besök på ortopeden för närmare planering av ev operation.
Väl framme blev det inskrivning, invägning och blodtryck+pulskontroll. Vad som kan sägas om det är att blodtrycket ligger bra, mitt frikort för sjukvård gick ut dagen innan och resterande behövs förbättras.
Sen blev det konditionstest. Att min kondition är obefintlig vet jag utan test. Jag var även tveksam till om den skulle gå att genomföra med mitt ben. Vi försöker, sa sjukgymnasten. Gärna, sa jag. Med hjälp av en pall kom jag upp på motionscykeln. Hon fick hjälpa mig att starta igång trampningen då jag inte kan trampa med höger ben, men sen gick det "bra". I alla fall gick hjulen runt. Svullnaden kring ljumsken fick jag lov att trycka ner med handen för att det inte skulle göra för ont när den klämdes ihop vid varje varv. Kniven i vaden och knäet gav sig också till känna. Men jag klarade det, och fick "svart på vitt" att min kondition var betydlgt lägre än normalt för min ålder. Det kan ju bara bli bättre då......
En god lunch serverades och jag hittade en ny favoritdryck, kanelte. Varmt vatten med kanelstänger. Jättegott! Härligt att få mat tillagad av någon annan och med mycket grönsaker som också det tänkts ut av någon annan. Min matlagningsfantasi har minskat med åren, även om jag fortfarande tycker det är roligt att laga mat. Men slippa göra det känns som en lyx. Vilket inte innebär att jag skulle låta någon annan laga mat i mitt hem speciellt ofta. Kung Tryggve var väl lämpad att forsla tallrik och glas på.
Sen var det rundvandring och information. Känns bättre att veta att jag ska vara där en vecka nu när jag har en bild av hur rummen och "träningsanläggningen" ser ut. Det verkar bli fullt program dagtid, bra det, och de tror att jag ska klara deltagande i den fysiska träningen med viss anpassning utifrån det mer eller mindre obrukbara benet. Parallellt med det här programet väntar jag på tid för besök på ortopeden för närmare planering av ev operation.
Vi har hemläxa att göra små beteendeförändringar avs mat och motion samt välbefinnande de veckor som återstår tills incheckningen för intensivträningsveckan. Har inte riktigt hunnit bestämma mig för vad än. Återkommer i frågan. I går kväll låg jag däckad i soffan med benet i högläge för att minska knivhuggen och såg SAIK vinna.
Idag ska jag och hunden ut vår vanliga runda, ingen av oss verkar alltför motiverade, fortsatt slaskväder, och protesterande ben hos mig. Vad hunden har för undanflykt har hon inte nämnt, förutom att hon ogillar koppelpromenader.
Det här ska nog bli bra, tänker jag!
Det här ska nog bli bra, tänker jag!
