Om ett förklätt träskmonster
Jag har levt i den villfarelsen att jag hade en liten och söt rasren utställningshund. Det har nu med all tydlighet visat sig att jag haft fel. Istället var det alltså ett förklätt träskmonster som flyttat in i vårt hem.
Jag började uppdaga vårt misstag när snön började tina. Till skillnad mot den tidigare hunden som delade sitt liv med oss fanns det inga hämningar hos denna att beträda vattenpölar, lervälling och rissnår. Ju lerigare ju bättre verkar vara "Fröken Järntass"s motto. Jag har rensat och borstat ur oräkneliga kvistar och löv ur hennes päls de senaste veckorna, duschat henne för att försöka återfå den ursprungliga vita färgen och sagt att det är väl inte nödvändigt att plaska i all lera som finns på gården. Inget har hjälpt någon längre stund.
När vi tidigare i vår var till en större stad lyckades hon förvandla halva sin päls till gul istället för vit. Detta berodde på att det fanns vägsalt i den tösnö hon plöjde fram igenom. Då klarade jag av att återställa hundförgen, nu har jag gett upp och tassar, ben och nedre delen av pälsen får vara svart av lera och sand. Jag grovsanerar henne med jämna mellanrum och hoppas på en torr vår.
En annan stort nöje har hon i att gräva gropar i gräsmattan. Vet inte vad hon letar efter, men hon gråver med stor frenesi och glädje. Inte heller det är något lyft för renheten hos vårt lilla träskmonster.
Idag fick hon följa med ner till stugan där sambon satte ut en bänk på altanen så man kan sitta där och titta på hur vattnet stiger i takt med snö- och issmältningen.
Mellan vår tomt och grannens mark går det ett dike. I det rinner nu en massa smältvatten. Där flöt även en mycket död fågel. Ganska snabbt befann sig även en mycket liten hund i vattnet. Efter att ha lycktas peta bort den döda fågeln från hennes närhet fick jag henne även att kliva upp ur diket och följa med hem. När vi precis kommit hem och jag slappnade av, tvärvände en viss hund och rusade tillbaka till diket med mig flåsande efter. Det tog längre tid för mig än för henne. Jag mötte en mycket blöt och mallig hund med den mycket döda fågeln i munnen. Någonstans där gick det upp för henne att jag var missnöjd med henne så hon lämnade bytet på gräset och jag fick ta upp henne, vilket gjorde även mig dyblöt.
Slutet gott allting gott. Husse har förbassat bort fågeln till en lämpligare begravingsplats, hunden är hjälpligt sanerad och jag har bytt kläder. Men jag har hotat henne med allt från högtryckstvätt till att raka av all päls. Men då tittar hon på mig med sina vackra ögon och säger, "inte kan du väl vara arg på mig heller". Och det kan jag ju inte. 💗
